bubbelbit

Sedan jag fick jobb har jag visst ingen enregi alls. Jag får stimulans, tiden att gå och lön. Jag lär känna nya människor, tillringar dagarna med något som känns meningsfullt och kul och jag bidrar med något till något. Men. Jag är helt slu när jag kommer hem. Fötterna, ryggen och axlarna är totalt i kaos och mitt huvud sitter knappt kvar på sin plats. Mina tankar är bara barn, barn, barn och verksamhet. Jag har svårt att sortera bort det.
När jag väl får lägga mig under täcket tar det inte många minuter innan jag sover som en sten tills väckarklockan ilsket pockar på min uppmärksamhet. Vissa mornar missar jag till och med när min prins säger hejdå. Jag bara sover.

Den här veckan är han inte här. Det kanske är årets värdelösaste vecka? Hittills iaf. Jag har mycket att göra så jag kanske överlever. Måndag är Anne-dag, tisdagen är stängning, onsdagen är vigd åt cirkus cirkör med pappa, på torsdag vankas det teater och på fredag vet jag inte än. På lördagen kommer äntligen Pelleprins hem och då bär det av till götet och rosa flufffest. På söndag far vi hem igen och kanske får vi koppla av på kvällen. Sen är det bara att börja om. Sa jag att jag var trött?

Ibland är det som att jag önskade pausa tiden och få komma ikapp. Jag insåg att jag inte skött mina rutiner på jättelänge och att jag bara ägnat mig åt pill i annans huvud senaste tiden. Därför hade det varit bra om jag kunde pausa tiden, pilla mig mätt för en liten stund och sedan ändå vara ikapp allt. Just nu är jag inte ikapp något alls. Jag har fortfarande en alldeles trasig skrivare, har inte träffat M och druckit vin och fått artikelkompendiet så att jag kan skriva den där fördömda resten. Jag har heller inte gjort upp med den nya resten, den sista och jag har allra minst dammsugat mitt hem eller ringt till viktiga personer jag borde ringa.

Idag smäller det. Klockan 12.30. Sen ska jag göra som A, bara paraplydrinkar och limosine. Hoppas det går bra för honom idag.

Ikväll vankas det dejt och bio. 3d-bio. Det här med att sova solo är galet ovärt och ska hädanefter (vad är det för ord? Efter att man gått hädan? From att jag dör ska jag göra en viss sak? Då lär jag ju inte göra många knop? Skitdumt) undvikas till varje pris.

För ett tag sedan hade jag en diskussion med A om att veta när man vill något eller ej. Jag har så länge jag minns inte brytt mig ett dugg om den där viljan. Det är en specifik vilja det handlar om. Det har alltid någon annan kunnat bestämma åt mig. Egentligen har jag aldrig sett på det som något jag skulle vilja eller ej. Mer som något jag kan eller inte kan. När jag då hade haft diskussionen med A försökte jag tänka om. Jag försökte komma på, tvinga fram en känsla jag inte hade en aning om hur jag skulle få fatt på. Nu har jag hittat den. Jag vet om jag vill eller ej. Jag är fortfarande inte riktigt på god fot med den viljan, men jag vet att den finns där, reser sig sakta från oändliga stenmassor den legat väl begravd under. Ovant. Rostigt. Nytt. Men jag tror det är bra. Det är som att den banar ny väg, kanske kan jag våga lita på något nytt? På riktigt? Släppa in nytt ljus i rum som länge varit stängda, mörka och utan intresse för någon?

Någon har börjat gräva. Jag är lika imponerad som L. Hur tusan gick det till?

I fredags var det filmkväll ute i huddinge med vänner, pizza och muffar. Star Wars visade sig såklart från sin bästa sida. Natten tillbringades på uppskattat ställe och när jag kom hem i lördags var det dags att laga middag och peppa igång för Gogol Bordello-spelningen på berns. En flaska vin, middag och fuldans senare svepte jag med flera goda vänner iväg till det fortfarande blockadade huset :/ Tur att vi inget köpte och gick direkt när det var slut. Iväg till KGB bar det, där andra vänner möttes upp och det bjöds på bra musik och trvligt umgänge. Istället för att packa oss hemåt efter stängning skuttade vi glatt in i skåpet på en skåpbil och kördes till Hjorthagen. Nere i en källare blev jag baransvarig och shottade whiskey, bara för att det fanns. Framåt småtimmarna lämnade vi den mexikanska källarbaren och vaknade inte förrän telefonen ringde vid tolv. Igår blev den största fysiska bedriften att gå en promenad runt karlbergskanalen.
Mao: en mycket lyckad helg. Idag är jag trött, seg och glad. Läsning, två intervjuer och massa sammanställning väntar. Så snart jag har jobbat klart...

Allt är så vackert. Snön är helt okay, musik är som musik för själen, alla är bara underbara och jag mår bra. Jag lyxar till lunchen, ska inte sova utan städa garderoben och ikväll är det Star Wars och muffins. Helgen blir ett äventyr och jag kan inte tänka mig att något kommer gå fel. Livet är bra toppen.

Just nu är det bästa.

Jag har en regnbåge utanför fönstret
Lina har bokat biljetter till Mark och Isobel
Mitt hår är svart igen
Jag hör ett av världens mest nostalgiska intron! Länge sedan den här låten spelades i mina högtalare :) Vad skulle jag väl göra utan den perverse maharadjan?

Ej för mamman!

En del saker vill man bara glömma. Jag har ett minne som är helt fantastiskt. det kommer ihåg nästan alla filmer och alla böcker jag läser. Inte så ofta titlarna men själva handlingen, karaktärerna och miljöerna. Det är verkligen inte särskilt positivt. Jag kommer förvisso ihåg den fina filmen med prinsessan och de två bedragarna som sen måste vara modiga som riddare och där allt slutar lyckligt efter att de har gömt sig hos fåren och jorden håller på att gå i bitar. Men jag kommer också ihåg de mest obehagliga scener från filmer jag inte ens vill tänka på. Skräck och zombies är ju en sak, otrevligt som tusan, men ångestfilmer. Hon som blir skuren i benet, hon som ser sin syster som marionettdocka eller hon som inte dör när hon hoppar fast hon gärna vill. Eller fånigt pinsamma och meningslösa scener som äckel Liv Tylers underkläder i scenen innan Armageddonhjältarna åker upp i rymden. Jag kommer ihåg effektljuden när karaktärer blir misshandlade, dränkta eller försöker prata utan tunga. Eller den där scenen där två barn sitter och chattar med en kvinna och figuren i rubriken hittas på.....

En annan sak jag ofta minns är drömmar. För några år sedan drömde jag ofta som filmer. Allt var väldigt sammanhängande och allt var blodigt, tortyriskt och fruktansvärt. Jag kunde ofta inte komma levande ur drömmen men vaknade såklart alltid innan jag dog. Jag har hört att man inte kan drömma att man dör. En gång drömde jag att jag var i ett asiatiskt land i krig. Jag var på fel sida och plötsligt skulle jag få mina naglar utdragna. Jag sprang ut genom en lönndörr men befann mig på landet. Vägen var en rätt bred grusväg med parkerade militärlastbilar på. Jag sprang på ena sidan och på andra sidan samt bakom mig sprang soldater som skulle skjuta mig. Just när jag ser kulan närma sig min tinning vaknade jag. Lätt stirrig.

En annan gång drömde jag att jag befann mig på en porrfilmsaudition. Alla hade kläder i säckväv och det hade ingenting med porr att göra. Jag och en kompis (det kommer jag faktiskt inte ihåg vem det var) var där och blev inkallade bakom en gardin. Där var en dörr in till ett stort, mörkt, dammigt och spöklikt slott. I slottet blev vi tillfångatagna av tre små gnomer, de var klädda som jawas (Star Wars) med röd huva och äckliga små lysande ögon. De var dock inte alls lika söta som jawas är. De här varleserna skulle skalpera oss. Då var det en tjej till där. Hon dog. Precis innan det var min tur vaknade jag. Inte heller den här gången vaar jag helt avslappnad och utvilad...

Jag hade en dröm i ett hus där det hade varit disco kvällen innan. Jag var tvungnen att gå dit fast jag visste att det fanns en monstruös mördare i huset som var stort och fyrkantigt i vit puts. När jag hade kommit in var allt svartmålat och mörkt. Det fanns ingen lampa med precis som i filmer när det ska vara mörkt men det inte är det såg man allt litegrann. Jag hittade det jag skulle ha, en tröja eller något och skulle sedan ta mig ut. Då fanns ingen utgång. När jag väl hittade den stod mördarmannen där. Han jagade mig sedan med yxa fram och tillbaka genom huset som hade fullt med dörrar och invändiga balkonger utan räcken. Inte heller från det huset kom jag levade ut. Jag trodde jag hade klarat det en gång, men den dörren ledde bara ut till en balkong på utsidan av huset och jag var tvungen att springa in genom den andra dörren i balkongens andra ände.

Så småningom ändrade drömmarna karaktär och jag jagade skurkarna. Jag var agent som tog mig simmandes in i en stad, jag klättrade på väggarna för att ta mig fram osynligt. Jag åkte i hissar som inte ledde någonstans och befann mig bland byggställningar och halvfärdiga fasader. Hela tiden rasade tänder ur munnen på mig. Jag kunde aldrig stänga munnen för då blev det fullt. Jag kunde sällan hitta den jag jagade men jag visste alltid var den fanns och följde den hack i häl.

I en veckas tid försökte jag ta mig ut ur en lada omringad av nazistsoldater. det var andra världskriget och i ladan blev det bara fler våningar, hemliga gångar och rum och familjer. de hade alla olika överlevnadsstrategier men när soldaterna tillslut satte eld på ladan var vi tvungna att hoppa. Från översta våningen ner på en plåt. Om man inte tog nog fart skulle man hamna i klorna på nazisterna och de skulle skjuta alla de kunde. Det var bara jag och en till som klarade det. Vi for ner med plåten för en backe och in i någons tvättvinda. Sedan fick vi springa och ju längre vi sprang desto fler soldater var där. Jag lyckades till slut gömma mig i en skog, precis bredvid nazistlägret. Där blev jag uppfångad av en gerillarörelse som ansåg att det bästa jag kunde göra var att bli en av dem som skulle ge sig in under-cover bland nazisterna.

Ungefär ett halvår innan i am legend kom drömde jag ett liknande scenario. Det orkar jag inte ens skriva om men givetvis var det lite mer skruvat än filmen och när jag vaknade var jag inte alls säker på att jag verkligen ville somna om igen.....

Inser just att det mesta jag har skrivit är fullständigt värdelöst. Jag är helt oförmögen att skriva sånna här saker. Ju mer jag läser andras arbeten, forkning och undersökningar desto mer panik får jag. Jag kan inte. Jag har viljan men jag har verkligen inte förmågan. Allt jag skriver blir bara skit. Jag är bra på att skriva skönlitterära saker. Allt annat är mer tur än skicklighet.
Och ju mer panik jag känner desto mindre gör jag. I eftermiddag ska jag göra en intervju. Jag orkar inte ens hoppas att det blir bra. Jag tycker mig ha förstått att det finns en mentalitet i samhället som innebär att en del personer är bra på en dal saker, andra är bra på annat. Varför måste det då vara så att jag tvingas göra något jag verkligen inte är bra på? I min yrkesutövning behöver jag minsann inte alls skriva flashiga uppsatser. Jag behöver kunna en massa teori, omvandla det till praktik och få mina eleer att utvecklas till ansvarstagande, demokratiska medborgare med ett visst mått av allmänbildning och verktyg för att klara sig i livet. Det här känns bara som meningslös tortyr och jag kan inte komma runt det. Det har inte att göra med att jag på något sätt vill ta den lättaste vägen, men jag vill göra sådant jag är bra på. Jag tror att jag skulle vara en bra lärare. Det tycker jag dessutom är kul. Så det vill jag därför jobba med.
Jag tycker nu att jag har förstått varför forskningen inte visar på några positiva resultat inom mitt uppsatsområde. Jag förstår också varför skolor ändå väkjer att arbeta så och jag förstår massa andra saker också. Jag skulle kunna tala om allt det här muntligt för min examinator. Men jag kan inte få ner det på papper. Den typen av strukturer och trix som akademiskt skrivade kräver besiter inte jag. Jag är helt körd när det kommer till underrubriker, röda trådar och formuleringar med hög nominalkvot. Sammanfatta och ta ut det viktigaste ur arbeten som till 60% består av ordbajseri och upprepningar är för mig helt omöjligt och hela min kropp bara vrålar till mig att sluta.

I natt drömde jag en fruktansvärd dröm. Den hade inget med uppsatsen att göra. Den hade med en halv människa, rullstolar, sinnen och lera att göra. När jag tillslut vaknade var mitt senaste FX det första jag kom att tänka på. Då kunde jag inte bestämma mig, ville jag vara vaken och jagas av en skola jag inte pallar just nu, eller ville jag somna om och möta ångesten i nya, obekanta former?

Plötsligt känns Blondinbellas, Amanda Vardets och Kissies vägval i livet inte så jävla dumma.

Förra helgen hade jag en trevlig te som blev en fylla som blev 24 sojakorvar och en pendeltågsresa. Igår hade jag en ångest som blev en trevlig tillställning med en fylla, musikquiz och varma mackor. Däremellan är det bara sömnbrist, gulgröna ögonbryn, uppsats, pasta och kyla.

Jag har funderat rätt mycket på allt möjligt. Jag tror att det finns de som tror att jag inte gör det, utan att jag bara gör. Utan att tänka. Men jag tänker. Jag är dessutom efter-tänksam. Inte som i eftertänksam, för det är något man oftast är före. Jag är sån som måste analysera allt i efterhand. Det gör i alla fall att jag kan fastna i ett ält. Utan att avslöja massa personliga saker som man inte kan hänga ut på nätet så där vind för våg (va e de för lame talesätt?) har jag insett att jag trodde jag visste något fast jag nog inte vet det. Å det komplicerar allt. Det är helt klart något som jag måste prata med Anne om på onsdag... Och tills dess ska jag ha skrivit ut alla intervjuer, mailat de som väntar på mail, läst de andra rapporterna, skrivit klart den historiska bakgrunden, summerat intervju nummer två, ringt skolverket, köpt hårfärg. Är det allt? Ja, och sen är det ju det där med det dagliga livet.

Jag tillhör faktiskt 80-talisterna. JAg är inte van vid att ha så här mycket att göra. Jag förväntar mig genvägar, curling och en kravlös tillvaro. Och just det, ni som ska leverera min mat varje dag, minst en gång i veckan vill jag ha popcorn till middag.
Dags att gå å sova. Kanske kommer RUT och säger godnatt? Hon har faktiskt lyst med sin frånvaro hela dagen.

Har äntligen lyckats masa mig upp ur sängen. Jag gick och la mig vid halv fem, helt slut, musklerna orkade inte bära mig, jag var illamående och hade ont i varenda muskel och led. JAg åt lite middag och kände mest att någon gärna hade fått vara här och pysslat lite.

Det är fascinerande hur nerverna fungerar. På vissa ställen känns det verkligen inte att bli tatuerad, medan andra ställen strålar ut i halva kroppen. Det gick hursom väldigt bra, det gjorde bara väldigt ont i korta stunder, större delen av tiden kunde jag ha normala konversationer och äta klubbor. Det är det nya. För att palla smärta ska man äta klubbor. Mata sig själv med socker. Det var Mias kollega Aniela som fick mig att inse det förra gången när jag höll på att duka under. Den här gången hade jag med mig sju stycken. Och en flaska vatten. Men ryggraden är inte ett dugg kul. Inte revbenen heller :/

Är det bekvämt för er om jag skriver att jag hade trevligt ikväll? Det har jag. Om jag skriver att snäll kompis gick på bio med mig? Så var det. Jag kan till och med skriva att det var en bra film.

Vill ni gärna se att livet är en jävla solskenshistoria, som aldrig någonsin känns som piss i motvind? Mår ni bra om jag skriver att jag aldrig någonsin skulle få för mig att ta en cigg bara för att provocera, eller dämpa? Skulle jag underlätta era liv om jag skrev, stort och högtidligt att jag har släppt allt för att bli en effektiv, rationell och anpassad individ? En som aldrig någonsin är obekväm i situationer som egentligen är alldeles normala och inte alls främmande?

Jag kan inte det. Jag kan ge er att jag aldrig funderar på att hoppa ut från mitt fönster, att jag aldrig går för nära räcket på balkongen för att det ger mig svindel och att jag är intresserad av att ta hand om mig, om dig, om er, om alla, om allt. Jag kan också erkänna att det är skitjobbigt att råka ut för någons vilja, någon som inte vill detsamma som en själv. En som får en att känna att allt annat kvittar, som får en att lägga självbevarelsedriften på hyllan tillsammans med det sunda förnuftet och självkänslan. Jag känner mig själv nog väl för att se konsekvenserna. De känns rätt.

En som fick mig att sänka murarna, att slappna av och känna mig trygg. En som fick mig att känna att jag ville förändra mig, forma mig lite mer hanterbart och dela med mig av mig själv. Det ska inte hända igen. Det är inte alls värt det här.

"Att vara vuxen innebär att ta ansvar för sina handlingar. Det innebär att vara medveten om sitt agerande och inte såra andra, inte mer än nödvändigt i alla fall. [...]Alla blir vi sårade, ledsna och känner och kränkta någon gång. Men kan du inte se någon uppsida med att känna närheten och värmen i nära relationer?"

Världen - C 1-0
Hela dagen har jag bara haft ont i lederna. Jag har glömt min tvätt två gånger. Jag velar mellan att känna mig sjukt avslappnad och frustrerad, stressad och ganska låg. Återigen har en osynlig kraft vänt upp och ner på min lägenhet, stulit min energi och hängt upp den på flaggstången utanför, tillsammans med all form av glädje.
För en stund sedan kändes det skönt att tänka "jag kan skriva vad jag vill i min blogg, om folk inte vill läsa måste de inte". Nu tänker jag snarare "undra vilka som läser. Jag hoppas verkligen inte den eller den gör det".

Det är svårt när man å ena sidan vill göra sig lättillänglig samtidigt som man inte vill vara sårbar. Uppenbarligen är det skitdumt att visa sig sårbar för folk. Det är som att hugga av sin egen fot. En dålig idé. Så sitter man här. Alldeles nyutspottad. Eller nej, faktiskt inte. Men, det är som att det händer om och om igen. Spottandet.

Jag - - - kanske bara ska göra något annat. Frågan är vad. Den här lägenheten skaver.

Jag skulle vilja ha en whiteboard, eller en sån där glasskiva man kan skriva på. Ni vet. Det skulle vara så himla schysst! Där kunde jag rita upp allt jag skriver om, alla mina tankar kunde få bli inringade i trevliga atombombsmoln och jag skulle känna mig lite mer Sheldon Cooper. Det måste ju förhöja stämningen i livet.

I helgen hade jag en lånetv. Det var rätt soft. Att kunna ligga i sängen och faktiskt SE filmen jag tittar på. Det är lite ballt, jag vill nog ha en tv. Inte för att titta på tv, utan för att titta på saker jag har på min dator. Oh. Det är som att serier och filmer får en helt ny mening :) Sömnlösa nätter kan ju plötsligt bli trevliga?

Jag har ett vålsamt sug efter avocados. Avocado är kanske den godaste grönsaken. Jämte gurka. Men gurka har jag ätit nu. Avocado är emellertid dyrt och man vet inte om man får perfekta restaurang-avvos eller mjöliga, torra, ljusbeigebruna sunk-avvos.

Jag var på Lidl idag och som av en lycklig slump var det extrapris på både tvättmedel (som jag skulle ha) och toapapper. Synd bara att det är plågsamt och mycket pinsamt att köpa toapapper. Plötsligt är man den enda i hela världen som går på toa och då också behöver papper. Men, jag var tvungen att köpa det ändå, och låta det hänga synligt på cykelstyret hela vägen hem eftersom förpackningen var för stor att få ner i en påse :/

En annan fundering jag har haft är det här med sexköpare. Jag kollar mycket på 2½ män och där är det ett ganska centralt ämne. Hur många VANLIGA män köper helt VANLIGT sex? Jag har alltid tänkt mig att det är äckliga, sadistmän som köper sex och att de bara gör assjuka grejer med sexsäljaren. Men det kanske är fel? Finns det verkligen helt vanliga, -i andra fall- schyssta karlar som köper hångelpussåkramvaniljsex?

Det var en tid när det bara fanns börjor. Popcorn, te och bruna vader. Mentala fönster stod öppna och vinden fläktade runt allt på ett behagligt sätt. Cykeln och jag var en oskiljbar enhet, vännerna förgyllde de soliga dagarna och hemmet var en plats fyllt av glädje, hopp och underbara planer.

Nu är telefonen tyst, mörkret kvävande och axlarna kryper upp till öronen bara av åtanken på att gå ut. I kylen ligger en tomat som gått tillbaka till att vara grön, i min hud pågår ett kärnvapenkrig och bredvid mig finns det där tomrummet. Musiken luktar damm och tystnaden smakar uppgivenhet. Väntan är mitt sällskap och jag undrar om de där avklädda dagarna kantade med glass och cykelvinande utflykter tillsammans med fina vänner kommer tillbaka någongång. Vi kan inte få tillbaka det vi har haft....