bubbelbit

Först var kaos. Sen kom det lite mer kaos, men nu har jag sorterat, tvättat, städat, diskat, gjort raka rader, lagt i högar och ägnat tid åt de lättkontrollerade detaljerna. Nu känns det bättre. Ett kort telefonsamtal gjorde helt klart sitt. Nu är det bara cykelhämtandet kvar. Men jag måste vänta på lakanen i torktumlaren innan, och musikmaskinen måste få lite mer batteri.

Ångestnivå: måttlig

Igårkväll kom jag äntligen hem. Hem till en pöl vatten på golvet. Kylen hade varit öppen hela veckan. Utan att byta om stolpade jag och E till affären och handlade frukost. Sen var jag hemma.
Veckan har varit underbar. Fina S och en otroligt tjusig, blå tandemcykel och en lika tjusig cykelkärra. Varje dag har inletts med spindelkoll, kalla fötter, havregrynsgröt och äppelmos, nerpackning av tält och översyn av alla myggbett. På vägarna har vi varit oslagbara. I regn eller sol har vi trampat fram, tydligen ca 27 mil allt som allt. Nu har vi sjukt fitta lårmuskler. Vi har sett så många vita hus, ängar, tallar, kor och spindlar. Jag har bränt min vänsterarm och näsa, vågat gå in i toalettrum fastän där har kryllat av mördarmonster, kliat sönder mina anklar, blivit av med förkylningen och tillsammans med mitt eminenta resesällskap spelat över 40 partier Yatzy.
Nu ligger alla kläder i smutsen, jag har hittat in i morgonrocken och fåtöljen och snart blir det frukost utan gröt.

Tack bästa S för veckan som varit. Det har varit alldeles fantastiskt <3

Jag var apatisk. Sedan kom jag på när jag stod och tappade upp diskvatten vad det var som saknades. Jag behövde rätt sorts musik. Mammamusik. Den där musiken jag hörde som barn när mamma fixade en massa. Gärna efter att vi hade lagt oss och med dörren på glänt och blomlampan i trappen tänd låg och lyssnade på musiken. Jag vet inte vad det var för musik, men jag vet vilken känsla den gav. Jag hittade sådan musik idag. En liten stund. Nog länge för att minnen skulle skölja över mig.

Jag gillar de minnen när det var vinter, jag kom in efter att ha varit ute och lekt. Alldeles varm i kroppen men kall om kinderna mötte värmen hemma mig. Den underbara doften av hemmet på gymnastikvägen. Mamman och pappan var hemma och donade. Mamman bakade och om man missat degsmakningen låg degen på bänken eller i kylen och väntade. Prickarna i taket rörde sig aldrig även om man ibland kunde tro det. På sekretären hade allt sin ordning och ajg var störd över lådan i mitten högst upp. Vad skulle man ha i den om man inte var Alma och hade en Emil man var tvungen att skriva dagbok över? Allt var i behändig storlek, både konkreta och abstrakta saker. Elementet i badrummet var röd och vitrandigt, i badrummet där nere luktade det alltid illa. Man kunde alltid slira in i köket, även om man blev tillsagd att inte ta i dörrposten (vad är det för en skitkonstig regel?) för att den blev smutsig. tittade man länge på de rutiga tapeterna i köket rörde de på sig och vinden var läskig men ändå lockande och stegen upp dit såg ut som en tomte för den hade röda, mjuka saker högst upp.
När det var kalas var mamma alltid finast med sina klackskor och syster var socialt kompetent när jag inte var det. När alla barn var klara fick man leka kurragömma. Om man räknade fick man alltid göra det i köket där de vuxna satt. Det var nästan alltid någon som gömde sig under matbordet. Bordet var alltid så fint dukat, stora svarta duken och de höga ljusstakarna. När mörkret fallit blev det magiskt. När gästerna gått hem var tröttheten ett faktum och det var med nöd och näppe jag orkade borsta tänderna. När moser borstade tänderna på mig sa hon att jag gjorde likadant som hennes hundar. Det tyckte jag var roligt.

Idag när jag blandade juice (Fascinerande Viktoria att båda våra bloggar idag handlar om juice?) insåg jag att juice är lyx. Att kunna dricka äppeljuice är tusan mig lyxigt. Andra saker som är lyxigt är att ha ett förstahandskontrakt i stockholms innerstad, att kunna fylla up hela sitt fullskaliga badkar med riktigt varmt vatten och glida ner i det med en stor badbomb från lush. Det är också lyx att få sova tills man vaknar av sig själv varje dag och att kunna äta chokladbollar hur ofta man vill utan att det har några negativa effekter på ens hälsa.

Däremot är det inte lyx att ha tillgång till rent vatten. Det är en rättighet. Det är inte heller lyx att ha ett hem. Det är en förutsättning för ett fungerande liv i vårt samhälle. Det är inte lyx att kunna läsa, skriva och rabbla gångertabellerna. De sakerna är också förutsättningar för att man ska kunna ta del av och fungera i vårt samhälle.

Vad är det som är lyx? Det är ju upp till var och en. De som hatar att bada tycker antagligen inte att min badlyx är något de skulle sätta upp på topp tre. Någon som älskar champagne anser kanske att det är lyx att kunna häva sig det istället för chokladbollar (eller bada i det?). Jag vill varken ha champagnen på eller i min kropp.

Ah. Jag tycker folk har en snäv och oanalyserad syn på vad som är lyxigt.

Jag är värdelös på att var sjuk. Man orkar ju ingenting och jag har ingen här som kan tvätta, putsa skorna, diska, laga näringsriktig mat till mig, eller städa badrummet. Jag vill bara göra allt men jag orkar verkligen inte. Jag mest bara sitter här. Och svettas. Och hostar. Jävlar i min låda vad jag hostar.
Hur länge tänkte det här hålla på liksom?

Godmorgon världen. Det tycks inte bättre än att jag var tvunen at sjukanmäla mig från jobbet idag. Jävla baciller.
Igår var jag hos sjukgymnasten. Han tyckte min rygg hade blivit sämre. Det tycker tyvärr jag med. Tio nålar, idag har jag ett blåmärke. Han sa också att jag inte ska utsätta min rygg för kyla eller fukt, att det är något personer med min problematik är extra känsliga för. Han hävdade bestämt att om jag skulle envisas med att tälta på gotland skulle jag åtminstone ha dubbla liggunderlag och en varm sovsäck. Jag ska väl göra mitt bästa.

Jag har verkligen inte tid att vara sjuk. Jag avskyr när människor säger så, för det klart som fan att man blir sjuk om man håller på å stressar en massa. Men jag har så många roliga saker att se fram emot, så jag vill inte gärna sitta fast här hemma och inte göra något alls. Dessutom är jag i princip oförmögen att sova när jag är sjuk. Jag vaknar om nätterna, och nu när jag väl har vaknat är det lögn att somna om. Jag har alldeles för ont i kroppen och förmyckt hjärtklappning för att ligga ner.

Jag får väl försöka hitta någon bra film att kolla på...

Nu är det bara sex arbetsdagar kvar. Sommaren verkar vara över och livet håller på att börja. Det riktiga livet med skola. Den vardagen jag numera känner mig bekvämast med. Det där man är lite ledig och lite upptagen, men mest bara ledig. Jag längtar till skolan. Det kommer ju givetvis gå över, men just nu känns det lite som att komma hem.

Festivalen igår var bra. Jag såg till att vara där til första bandet, de var bra om än....jag vet inte, det var nånting som inte stämde. I mitten av spelningen upptäckte jag något som gjorde att jag alldeles var tvungen att byta planhalva. Det var sådär. Men sen gick det bra, vännerna dök upp och jag tycker att både Slayer och Anthrax var bra, även om jag inte lyssnar aktivt på dem til vardags. Alice Coopers "Theatre of Death" var kanske mindre bra. Alltså, han måste inse att 70-tals skräckshowen inte är så skräckig längre... Kanske bara lägga ner det konceptet, eller göra som Maiden och använda sig av monster. Två monster figurerade på scenen under deras spelning. Bakgrundsbilden byttes ett flertal gånger och visade deras monster i olika poser och omgivningar. Det satte helt klart igång min undermedvetna hjärna och jag drömde sedan mardrömmar om zombies typ hela natten. Det var ju kanske inte heller helt optimalt. Det regnade ju lite igår, jag hade inte med mig något paraply eftersom jag inte ville att det skulle beslagtas vid entrén. Men jag tänkte att de troligen skulle sälja regnponchos på området. Så var inte fallet. Men en snäll funktionärsfarbror hade en extra som han gav mig. Lite som skalman i bamsespelet som spelats flitigt hemma. På vägen till universitetet efter maiden blev skorna begravda i lera, men det gjorde ju inget för insaneregnet som kom efteråt såg noga till att skölja bort all lera. JAg och mina skor hade ett meningsutbyte på den där vägen också:

Kängorna: Hurru, du tycker inte vi har fått nog med väta nu?
Jag: Jo men nu har det ju slutat regna och så snart vi kommer bort från de forna gräsmattorna blir det torrt.
Kängorna: Ja det börjar bli tröttsamt att stå emot det här.
Jag: Men ni gör ett väldigt bra jobb. Jag är mycket glad över att mina fötter är torra.
Kängorna: Du ska få putsa oss som fan sen som tack för idag.
Jag: Absolut. Oj, nu börjar det regna igen. Lite monsunartat.
Kängorna: Men vafan! Nu är det för tusan nog. Vi tänker inte hålla på med det här längre. Du kan ju dra åt helvete och ha dina torra fötter som ett kärt minne för nu drar vattenmotståndet på semester.
Jag (högt): Nu blev det väldigt blött i mina skor. Swimmingpoolblött.

Efter att jag hade fått av mig allt blött (skor, poncho, sjal, munkjackan, t-shirt, linne, strumpbyxor, shorts, vantar) la jag mig i badet med en balja te och popcorn. Sen kunde jag varm och trött som tusan gå å lägga mig. ...Och drömma zombiedrömmar....

Nu ikväll skulle jag bara göra mig en nattmacka. Det är gott, jag har inte ätit middag. Så jag gjorde tre mackor. tre hårda mackor, två med ost och gurka och en med tartex och gurka. De var väldigt goda. De tog också slut väldigt fort. Då gjorde jag mig två mackor till med tartex på. När jag ätit upp dem blev jag ju ännu mer hungrig och nu står makaronvattnet och ska börja koka. Tänk om jag bara hade vetat att jag var så hungrig från början!

Inatt drömde jag att jag hamnade på psyket. Jag vet inte riktigt varför, jag hade typ brutit mot nån regel hemma. Det var konstigt. Jag satt först på nån form av ponton vid vattnet och kände att jag alldeles hade tappat greppet om saker och att jag inte visste vad som var verkligt och inte. Sen när jag väl befann mig på psyk fanns det inga badkar. Allt jag ville var ju att bada, jag frös så in i norden! Men jag fick bara filtar. Så luktade jag illa för att jag började svettas och då tyckte dom att jag skulle gå till tandläkaravdelningen. Men det behövde jag ju inte. Sen fick jag narkos men blev bara groggy. Till slut insåg jag att jag nog hade det bättre hemma ändå, det var fritt fram att gå ut. jag var där frivilligt.

Jag undrar varför man ibland kommer ihåg sina drömmar och ibland är lyckligt ovetande om sina nattliga äventyr. Jag har under några veckor nu kommit ihåg massa saker. Det är jobbigt, det är som att jag aldrig får vila...