bubbelbit

Jag har läst en hel del bloggar på senaste tiden. Jag vet inte riktigt varför, kanske för att få koll på vad folk egentligen skriver om. Men jag hara ju upptäckt att det är helt omöjligt att läsa det! Folk skriver ju så fruktansvärt illa att det gör ont i hela kroppen, inte nog med att de skriver talspråkligt, de kan inte ens den mest grundläggande grammatiken och jonglerar hej vilt med tempus. Interpunktion är tydligen också för svårt för de flesta och när folk reogör för tex dialoger vet man inte var den ena repliken slutar och nästa börjar, vad som är uttalat och vad som är tankar.
Man borde inte få blogga om man inte behärskar det språk man skriver på.

Alltså, jag har börjat fundera på dvärgar. Eller, kortväxta. Dessa små pysslingar har ju inget fel på sig, mer än kroppsligt. Det finns en drös olika diagnoser, beroende på vad som växer fel, några har krokig rygg, andra bakåtskjutet bäcken, horisontella revben eller framåtlutande pannor. Sedan mitten av 1980-talet har forskare arbetat med att kartlägga kortvuxenheten och hitta samband och annat forskare gör. Man räknar tydligen med att ca en promille av befolkningen är kortväxt (man är då som kvinna under 150 cm och som man under 165 cm). Det finns också den kortväxtheten som är proportionelig, dvs man är bara liten. Sånt kan man (i alla fall till viss del) hormonbehandla och då blir de personerna lite längre.
Men, de som har skeletiala (nu svänger jag mig med lite påhittade termer) defekter och märkligheter är det jag är intresserad av. Framförallt frågar jag mig om de inte kan sjunga? Jag har aldrig någonsin hört talas om en dvärgsångerska. Eller är det så att det i dvärgkulturen fortfarande känns som att man ställs ut som freakshowartist om man ställer sig på scen? Jag vet en skådespelare som är dvärg, han som är med i The Station Agent, en himla söt film om en kille som är trainspotter. Men vad har hänt med resten? Jag tycker att fler dvärgar ska armbåga sig fram inom nöjesbranschen och bli framgångsrika artister. Eller, om de kan sjunga alltså. Men på fkv står det inget alls om att de inte kan sjunga.

NÄr jag var barn, eller typ 13-14 så hade jag rätt bra koll på den lokala skejtkulturen. Eller, jag tyckte nog att jag hade det. Hur som haver, det som karaktäriserade en skejtare var såklart skateboarden, skejtarskorna, baggybrallorna och en lagom stor t-shirt. De lyssnade på ofta på skatemusik såsom NOFX och Millencolin. Hur som haver, det viktiga just nu är kläderna. Då var det baggy som gällde. Det var typiskt. Idag såg jag ett gäng skatekids på södermalmstorg. MED TIGHTA BYXOR! Det är ju katastrofalt. Så får det bara inte gå till. Det hela var mycket upprörande. De hade tighta tröjor och nån form av tunna gubbjackor utanpå. Jag tycker inte om vart det leder.

Jag besöker då och då offentliga toaletter, på fik, restauranger, tågstationer mm. Oftast så har jag med mig min stjärnpåse in. Min stjärnpåse är min väska. Den är av påsmodell med stjärnor på. Jag har fått den av Lina. Jag vill inte gärna ställa den på golvet utan hänga den på något. Krokar är bra att hänga saker på. det finns många toaletter som inte är utrustade med krok. Hur tänkte dom då? På vintern vill man inte bara hänga sin påse på kroken utan även jackan. Det är meckigt att gå på toa med stora vinterjackor. Toan jag var på idag hade krok. Det uppskattade jag och hängde min påse där.

Jag skulle ju sova för att vakna i bra tid imorgon, vara pigg hela dagen och komma till jobbet alldeles utvilad och fräsch. Första dagen på nya jobbet.
Men det gick ju åt helvete. Jag är inte alls trött, vill inte sova och vill inte vakna. Har fortfarande inte borstat tänderna eller gjort sånna där saker man bör göra. Hade en trevlig kväll med Pappa, M N och C. Söt servitör också :)

När jag kom hem möttes jag av en inte helt angenäm överraskning. Den gav mig rätt mycket ångest och magvärk. Borde kanske ringa ett samtal, men jag gör inte det. Jag hoppas allt rinner av. Det är ju tydligen det jag är bra på, att inte låta saker fastna. Resa mig, borsta av, vänta. Tyvärr sätter det sig. På mig med.

Ge mig lite sömn nu. Varför är inte allt som i en bok? En bok skriven av mig.

Nålmannen hade en student hos sig idag. Hon var inte alls lika skillad som han är. Det är väl först nu, när det är någon mindre erfaren (direkt okunnig) därinne också som jag märker hur otroligt duktig och skicklig han är. Idag fick jag sex nålar och mycket knådande. Bara två nålar gjorde jätteont. Jag har börjat vänja mig vid den där smärtan nu. Känns obehagligt, men lite skön också. Det är som att få massage, det gör ont men är skönt samtidigt.
Den där studenten hade mycket kvar att lära sig, bl a hur man rör vid ömma muskler. Man kanske ska bli sjukgymnast. Också. En annan sak som jag kanske måste är att sätta ihop ett burleskdansnummer som inte är detsamma som att strippa. Showerna på TTP var rätt trista. Hälten såg inte ens ut som att de hade kul. Det är lite tråkigt. Hela grejen är ju att de ska tycka att det de gör är roligt, annars kan man ju gå på vilken strippklubb som helst.

Igår kom jag hem från 5 fantastiska dagar i Göteborg. JAg skulle kunna redogöra för varenda timme, men jag gör inte det. Det regnade, vi festade, det regnade, jag träffade E, det regnade, vi festade, det regnade, jag åkte hem. Det var toppen. Allt var toppen. S och S är toppen.
När jag kom hem möttes jag inte bara av en lägenhet i smått kaos (fibernätsinstallationen krävde att jag möblerade om lite) utan också av Cablings snuskiga arbetarspår. De hade lämnat taklampan i badrummet och vardagsrummet tända, i badrummet var toasitsen uppfälld, det var kiss på både toastolen och på golvet och vattnet i handfatet stod och rann. Eftersom jag kom hem igår (lördag) har det alltså stått på i över två dygn! Inte ok. Jag skickade ett mail till bovärden. Det är förvisso inte hans fel, men jag tyckte att han skulle få veta det.

Idag har jag jobbat och kom sedan äntligen iväg för att handla. Mina skåp har varit konstigt tomma, först var det östersund och sedan gbg som gjorde att det kändes onödigt att handla. Ikväll ska jag få underbar, lagad mat. Det ser jag minsann fram emot.

Igår dekorerade jag en ny hatt. Den ska jag ha på mig på Tip The Velvet på fredag.

Själva hattkroppen är en miniatyrhatt 6cm hög och 10 cm i diameter (inkl brättet). JAg har sytt på två lager vit tyll, och rynkat. Banden är vita och svarta i 4 olika bredder. På de två bredaste vita banden har jag sytt fast vita och rosa tygblommor. Bandet som går runt hatten sitter fast i provpåsklämmor som också fäster blommorna på sidan av hatten. "Rosetten" fram har jag tillverkat av det som blev över av det prickiga bandet och limmat dit.

Jag läste Metro idag på tunnelbanan. Trots att jag inte läste särskilt noggrant upptäckte jag flera intressanta saker. På en sida fanns det en text och en stor bild. Bilden handlade om att en stor rymdstation i texas kommer bli klar 2012 och att man därifrån hoppas på att kunna skicka upp ca 500 turister till rymden årligen. Texten, som var en krönika, handlade om svält- och krigsdrabbade Tchad och hur lite bistånd organisationer får ihop för att hjälpa folket där. Kändes kanske inte som världens bästa val av nyheter att ha tillsammans. Vad gör väst när afrika svälter? Bygger häftiga attraktioner...

På andra sidan i Metro avhandlas stockholmarnas medellivslängd. I en liten ruta jämförde man flest och minst rökare/feta. Det tyckte jag var intressant. Varför är det intressant att veta hur små (små, mindre, minst) rökarna är? Okej unga, men små? Dessutom menade de inte vad de skrev, de hade jämfört de kommuner som hade flest och färst rökare. En jävla skillnad.

En parentes som Metro inte har att göra med egentligen var kungens ordval när han i sitt tal igår nämnde viktorias bröllop. Han använde ordet ganska. Typ: de verkar ganska glada och nöjda över sitt beslut (att gifta sig). JAg har inte tidningen med mig så jag kan inte citera, men jag reagerade helt klart. Ska skattebetalarna nu stå för ett prinsessbröllop, där prinsessan valt att gifta sig av kärleksskäl, med en man av folket, men de är bara ganska glada över att de ska gifta sig? Å de vill det bara litegrann? OM det nu faktiskt var så att han sa så, vilket det verkar som enligt Metro, så känns det som att det skulle vara intressant att veta (hur intressant vårt kungahus nu är) vem det är som inte är så glad över bröllopet, Viktoria, kungen eller kungens talskrivare?

Jag sitter just på dn.se och läser Marciej Zarembas artikelserie om vuxenmobbning. Det får mig att tappa aptiten alldeles (på min lunch som jag också har framför mig). Vad är det för fel på människor idag? Jag kommer arbeta med barn och deras föräldrar, det är det jag utbildar mig till. Jag kommer i min lärargärning försöka lära mina elever att respektera varandra, att inte frysa ut, stöta bort och vara elaka mot varandra. Jag har alltid varit övertygad om att jag såklart kommer ha föräldrarnas stöd i det arbetet. För ingen förälder vill väl att deras barn ska mobba någon annan? Efter vad Zaremba beskriver har jag verkligen ändrat min förhoppning. För visst är det väl så att även de chefer som utsätter sina anställda för dessa trakasserier också har barn? Den mobbades kolleger, som finner sig i situationen, de är väl föräldrar de med? Vilka värderingar för dessa människor över till sina barn? Hur ska jag som lärare kunna få eleverna att utvecklas till ansvarstagande demokratiska medborgare när föräldrarna är de som gör tvärt emot?

Jag lovar mig själ att jag aldrig ska vara tyst om jag upptäcker mobbning, vare sig mot elever eller kolleger, eller om jag själv skulle bli utsatt. Om jag skulle förlora jobbet på kuppen är det kanske lika bra. Jag vill aldrig arbeta på en arbetsplats där mobbning tolereras.

Vuxenvärlden är motbjudande. Rannsaka er själva, vad fan vill ni och hur tänkte ni då?

Det finns två sätt att se på världen. Antingen genom ett  tvådimensionellt nålsöga eller genom att lära sig ta till sig nya saker, våga prova nytt och lyssna på andra människor utan att försöka passa in allt de säger i sitt eget liv. Mitt liv är bara mitt. Jag är ansvarig för alla val jag gör. Ingen gång kan jag vrida tillbaka tiden eller ta tillbaka det jag har gjort eller sagt.

Man kan gå genom livet i hopp om  att alla ska anpassa sig efter sitt nålsöga, kräva att alla rättar in sig och följer ens egen agenda. Eller så kan man gå genom livet med nyfikna ögon, se och lära sig av andra. Förmågan att kunna se saker ur nya perspektiv tror jag ökar ju mer man tränar, och ju mer man upplever. Jag tror inte att någon föds till diplomat, det är något man utvecklar.

Jag anser såklart mitt sätt att leva och möta omvärlden är det bästa. Annars skulle jag inte göra så. Jag blir bara lite ledsen när folk ifrågasätter och inte kan acceptera hur jag är och vem jag är. Jag är såhär. Jag har brister och kvaliteter men jag kommer alltid vara mig och jag kommer fortsätta se världen ur ett vidare perspektiv. Den dagen jag plockar fram ett nålsöga hoppas jag att någon bara kan skjuta mig.

Idag bär det av norrut. Jag har insett att jag inte alls ser fram emot att sitta i en bil i åtta timmar. Min rygg kommer ha ihjäl mig. Men det ska bli mysigt att komma dit. Ny plats liksom, hotellfrulle och ny säng att sova i. Sånt är alltid spännande. Idag är också sista dagen på terminen. Känns obeskrivligt skönt. Nästa termin är det naturvetenskap och c-uppsats, sen är den här skiten över. Jag anar slutet i säcken.

Hösten 2011 ska jag ha blivit rik som fan och då drar vi ut på äventyr i världen igen. Det är som att hela jag är full av längtan till andra platser just nu.

Nästa vecka far jag till göteborg och den där fina fiisen. Dekadens i parker och burleskt om nätterna ska det bli. Mycket fantastiskt. Och förresten har det under natten uppenbarat sig ett helt nytt industrikvarter på kungsholmen. Jättekonstigt.