varför just jag?
Inser just att det mesta jag har skrivit är fullständigt värdelöst. Jag är helt oförmögen att skriva sånna här saker. Ju mer jag läser andras arbeten, forkning och undersökningar desto mer panik får jag. Jag kan inte. Jag har viljan men jag har verkligen inte förmågan. Allt jag skriver blir bara skit. Jag är bra på att skriva skönlitterära saker. Allt annat är mer tur än skicklighet.
Och ju mer panik jag känner desto mindre gör jag. I eftermiddag ska jag göra en intervju. Jag orkar inte ens hoppas att det blir bra. Jag tycker mig ha förstått att det finns en mentalitet i samhället som innebär att en del personer är bra på en dal saker, andra är bra på annat. Varför måste det då vara så att jag tvingas göra något jag verkligen inte är bra på? I min yrkesutövning behöver jag minsann inte alls skriva flashiga uppsatser. Jag behöver kunna en massa teori, omvandla det till praktik och få mina eleer att utvecklas till ansvarstagande, demokratiska medborgare med ett visst mått av allmänbildning och verktyg för att klara sig i livet. Det här känns bara som meningslös tortyr och jag kan inte komma runt det. Det har inte att göra med att jag på något sätt vill ta den lättaste vägen, men jag vill göra sådant jag är bra på. Jag tror att jag skulle vara en bra lärare. Det tycker jag dessutom är kul. Så det vill jag därför jobba med.
Jag tycker nu att jag har förstått varför forskningen inte visar på några positiva resultat inom mitt uppsatsområde. Jag förstår också varför skolor ändå väkjer att arbeta så och jag förstår massa andra saker också. Jag skulle kunna tala om allt det här muntligt för min examinator. Men jag kan inte få ner det på papper. Den typen av strukturer och trix som akademiskt skrivade kräver besiter inte jag. Jag är helt körd när det kommer till underrubriker, röda trådar och formuleringar med hög nominalkvot. Sammanfatta och ta ut det viktigaste ur arbeten som till 60% består av ordbajseri och upprepningar är för mig helt omöjligt och hela min kropp bara vrålar till mig att sluta.
I natt drömde jag en fruktansvärd dröm. Den hade inget med uppsatsen att göra. Den hade med en halv människa, rullstolar, sinnen och lera att göra. När jag tillslut vaknade var mitt senaste FX det första jag kom att tänka på. Då kunde jag inte bestämma mig, ville jag vara vaken och jagas av en skola jag inte pallar just nu, eller ville jag somna om och möta ångesten i nya, obekanta former?
Plötsligt känns Blondinbellas, Amanda Vardets och Kissies vägval i livet inte så jävla dumma.
Och ju mer panik jag känner desto mindre gör jag. I eftermiddag ska jag göra en intervju. Jag orkar inte ens hoppas att det blir bra. Jag tycker mig ha förstått att det finns en mentalitet i samhället som innebär att en del personer är bra på en dal saker, andra är bra på annat. Varför måste det då vara så att jag tvingas göra något jag verkligen inte är bra på? I min yrkesutövning behöver jag minsann inte alls skriva flashiga uppsatser. Jag behöver kunna en massa teori, omvandla det till praktik och få mina eleer att utvecklas till ansvarstagande, demokratiska medborgare med ett visst mått av allmänbildning och verktyg för att klara sig i livet. Det här känns bara som meningslös tortyr och jag kan inte komma runt det. Det har inte att göra med att jag på något sätt vill ta den lättaste vägen, men jag vill göra sådant jag är bra på. Jag tror att jag skulle vara en bra lärare. Det tycker jag dessutom är kul. Så det vill jag därför jobba med.
Jag tycker nu att jag har förstått varför forskningen inte visar på några positiva resultat inom mitt uppsatsområde. Jag förstår också varför skolor ändå väkjer att arbeta så och jag förstår massa andra saker också. Jag skulle kunna tala om allt det här muntligt för min examinator. Men jag kan inte få ner det på papper. Den typen av strukturer och trix som akademiskt skrivade kräver besiter inte jag. Jag är helt körd när det kommer till underrubriker, röda trådar och formuleringar med hög nominalkvot. Sammanfatta och ta ut det viktigaste ur arbeten som till 60% består av ordbajseri och upprepningar är för mig helt omöjligt och hela min kropp bara vrålar till mig att sluta.
I natt drömde jag en fruktansvärd dröm. Den hade inget med uppsatsen att göra. Den hade med en halv människa, rullstolar, sinnen och lera att göra. När jag tillslut vaknade var mitt senaste FX det första jag kom att tänka på. Då kunde jag inte bestämma mig, ville jag vara vaken och jagas av en skola jag inte pallar just nu, eller ville jag somna om och möta ångesten i nya, obekanta former?
Plötsligt känns Blondinbellas, Amanda Vardets och Kissies vägval i livet inte så jävla dumma.
Kommentarer
Postat av: V
Det är som att vi ska skriva uppsatser för att de som forskar sedan ska ha något att utgå ifrån. De utnyttjar oss med andra ord.
Jag tycker det är galet hur vi tvingas in i former vi inte vill vara i. Akademiskt korrekt skit är vad det är! Så länge din kunskap förmedlas på ett tydligt och rimligt sätt, så borde resten inte spela någon roll.
Min hjälp står till förfogande! Jag hjälper gärna till. Kram
Trackback
