bubbelbit

För ett tag sedan hade jag en diskussion med A om att veta när man vill något eller ej. Jag har så länge jag minns inte brytt mig ett dugg om den där viljan. Det är en specifik vilja det handlar om. Det har alltid någon annan kunnat bestämma åt mig. Egentligen har jag aldrig sett på det som något jag skulle vilja eller ej. Mer som något jag kan eller inte kan. När jag då hade haft diskussionen med A försökte jag tänka om. Jag försökte komma på, tvinga fram en känsla jag inte hade en aning om hur jag skulle få fatt på. Nu har jag hittat den. Jag vet om jag vill eller ej. Jag är fortfarande inte riktigt på god fot med den viljan, men jag vet att den finns där, reser sig sakta från oändliga stenmassor den legat väl begravd under. Ovant. Rostigt. Nytt. Men jag tror det är bra. Det är som att den banar ny väg, kanske kan jag våga lita på något nytt? På riktigt? Släppa in nytt ljus i rum som länge varit stängda, mörka och utan intresse för någon?

Någon har börjat gräva. Jag är lika imponerad som L. Hur tusan gick det till?