bubbelbit

först måste jag bara avreagera mig. Idag fick jag hem en grej så nu har jag två saker hemma som är till skolan. Jag ska föda upp två ärter, med bara en faktor som är olika och sen se vad skillnaden blir. Den andra saken är att jag ska separera sand och salt, nu är det blandat. Så sa jag att jag inte hade någon aning om hur jag skulle separera de båda, men att det troligen skulle gå bättre än att driva upp den där sabla ärtan. Men, när jag har sagt det säger kvinnan bredvid mig lite sådär käckt "Å nämen det kommer nog gå bra". Saken är att hon aldrig tidigare pratat med mig. Hon har INGEN ANING ÖVERHUVUDTAGET om mina odlarskills och ska därför inte uttala sig. Jag blir så förbannad, varför skulle hon komma och förstöra allt? Nu måste jag ju ta kål på de där jävla ärterna för att hon ska få se att JAG vet vad jag pratar om när jag uttalar mig om MINA odlarskills.

Sen kom jag på en annan grej också. Hela min skoltid fick jag alltid höra att jag kunde mer, att jag inte ansträngde mig bara och sånt. Jag hatade det. Det sänkte ju hela mig, för visst, jag kanske hade förmåga att prestera bättre, men på grund av en rad olika faktorer kunde jag det ändå inte. Så jag skyller min påstådda lättja på skolan. Det är deras fel att jag inte blev bättre. Jag har om och om genom åren lovat mig själv att aldrig någonsin säga på ett kvartsamtal att ungen som sitter där kan mer, skulle kunna göra bättre ifrån sig osv. Det är itne ett dugg relevant. "Det här hade du kunnat göra mycket bättre ditt värdelösa lilla kryp" säger det till eleven. Det är väl bättre att säga "så här är det just nu" och sen "vad tycker du (eleven) att du vill utveckla/jobba med/kämpa för?" och sen hjälpa eleven med det, inte bara fortsätta tala om att hon egentligen kan mer.

Ahrgh! Lärare och deras misstag. De är inte ok.

Idag jobbar jag själv. Jag är ensam om två växlar. För att hon som skulle jobba med mig är sjuk. det fick jag reda på när jag ringde henne och frågade var hon var samtidigt som växlarna öppnade. Ibland blir jag så trött. Det lustiga är att jag jobbade med henne för några veckor sen och då klagade hon också på att hon var sjuk. Trots detta har jag hunnit skriva ihop någon form av protokoll från seminariet igår.

Nåväl. Idagblir en lång dag. Förhoppningsvis kul men jag befarar att jag förväntas ta livet av ett djur. Det känns lite tvivelaktigt tycker jag.

Det börjar bli motigt. Att gå upp. När det är mörkt. Det är mörkt. När jag går upp.
Jag är. Så trött. Jag kan inte. Hålla fokus. I skolan. Där är jag. Nu.
Min borde-lista. Är lång.
jag borde sortera papper. Se till att allt är betalt. Diska. Dammsuga. Skaffa böcker. Forulera syfte. Köpa papper. Vattna blommor. Sortera mer papper. Vara ambitiös student. Läsa böcker. Sova. Köpa ny svart skugga. Laga cykeln. Köpa gymkortet. Sortera papper. Fixa ett soffbord. Diska. Läsa böcker. Damma. Måla om grejen på väggen. Vattna blommor. Diska. Dammsuga. Skura badrummet. Ordna ramarna. Köpa strumpbyxor. Tvätta. Tagga musik.

Nämen såatteh.... kalasfylla på allhuset på fredag då?

Den här eftermiddagen var en mycket bra eftermiddag. Inte förrän i hejdåkramen började jag tänka på mig själv igen. Det där odefinierbara, abstrakta som är som ett ständigt moln i mitt synfälts utkanter hörde av sig och jag sögs ju dit som en nattsjäril till en lampa i mörkret. Jag funderade på hur det skulle kännas. Det där som verkar så lockande men som jag av erfarenhet vet är så jobbigt. Jag vet att det inte blir som jag vill, och jag vet att det beror till en förvånande stor del på mig själv. Jag måste komma i ordning med allt innan det blir lämpligt att ta in något nytt. Något tryggt och något riktigt.

Nu vill jag poängtera att jag inte sitter här och är lite emo och tycker lite synd om mig. det gör jag inte. Jag tycker just nu inte ett dugg synd om mig. Men jag tycker det är jobbigt att inte ha någon som orkar. Som orkar bara för mig. Någon som jag kan orka för. Orka och vilja. Jag lider inte av så mycket självälskelighet att jag kan boosta mig själv i all oändlighet.

Nåväl. Min underbara säng, med fyra kuddar och brutalt snygga lakan väntar, mitt te är superbt och det enda måste jag har innan jag knoppar är att putsa skorna.

Jag gillar inte när människor ljuger för mig. Det får mig att inte bara bli irriterad, det får mig också att tänka på vad jag sänder för signaler. Är jag så trångsynt/omöjlig/ondskefull att man inte kan leverera en obekväm sanning till mig. Nu måste jag poängtera att det har inte har något att göra med den personen som jag fikade med idag :)
Jag har en känsla av att någon ljuger ganska kontinuerligt för mig. Jag vet inte varför, det kan jag endast spekulera i, däremot vet jag hur det känns för mig. Jag får aldrig en chans att bemöta sanningen. Jag får aldrig reda på vad den här människan egentlgen tänker och menar. Vad den känner och tycker är för mig en gåta och det gör mig illa att inte ens få en chans att visa vad jag går för. Det är inte bara så att den här personen hittar på saker, den hittar på undanflykter. Om man hittar på undanflykter betyder det i min värld två saker. A: att personen har något att dölja, något den själv tycker är värt att dölja. B: Att personen inte litar på att den andra parten kan med sanningen och därför bör skyddas ifrån den.
B är egentligen helt befängd, men jag inser nog det till fullo först nu. Det man gör när man utsätter någon för B är att omyndigförklara den. Jag vill inte bli omyndigförklarad. Faktum är att jag troligen skulle jag må ganska bra av att få höra den där javla sanningen vad den än innebär.
Alltså gör du illa mig på två sätt, dels bara genom själva lögnen, att du tror att jag är så blåögd, naiv och lättlurad att jag går på den. Men också genom att du inte litar på min förmåga att hantera din sanning.
Jag blir så trött på mänskligheten.

Jag har iaf gjort allt jag kan. Och lagat middag idag igen.

Jag vaknade 03.12 i natt. Tiden hade förskjutits och världen var ur led. Till slut insåg jag att det var ok, jag kunde fortsätta sova tills klockan ringde. Det gjorde den och jag gick upp. Egentligen är det bättre att ryckvakna ur drömmar än att bli väckt. Visserligen är det ganska oskönt att chockvakna, men man har lättare att gå upp än om man vaknar av en väckarklocka.

Det märks att hösten är här, förutom att det är askallt om man inte befinner sig i lä i solen så tycker jag att det är segare, mer orkeslöst och svårare att gå upp på morgonen. Häromdagen när jag vaknade kunde jag ha befunnit mig varsom helst. Utanför mitt fönster såg jag ingenting. Bara vitt. Jag ville gärna låtsas att mitt hus hade brutit sig loss från världen och flög iväg mot nya, mer spännande platser. Så var inte fallet och dimman lättade efter ett par timmar.

Igår kom en insikt till mig, eller någon presenterade den för mig och jag köpte den utan omsvep. Imorse (en hlvtimme sen) kom jag till en till insikt. Jag är ju som många vet rätt dålig på hintar. Jag skulle säkert kunna bli bättre, men jag vill inte vara bra på att tolka vad människor inte säger. Jag tror mycket mer på rak kommunikation, där man faktiskt säger det man tycker/tänker/anser. Jag är medveten om att det inte alltid går, och jag vet absolut att jag själv inte alltid gör det.
Jag kan nog inte lura mig själv längre. Det är dock svårt att inse att det är på ett visst vis när man inte fått det rakt i ansiktet. Då måste man intala sig att man vet något man absolut inte vill veta.

Idag har jag en liten obetylig skitredovisning, jag ångestar som ett ånglok och kan inte få mig till att göra i ordning det som måste iordningställas.

I morse när jag vaknade visste jag inte om jag sov eller om jag var vaken. Eller jag visste inte vilken verklighet jag befann mig i. Min dröm var mycket rörig och jag hade för första gången på flera månader ingen låt i huvudet när jag steg upp. Annars har jag det. Det kan vara vad som helst, fast oftast är det något jag gillar.

Idag är det jobb, gruppträff, skola, lidingö och sedan E. Någonstans däremellan ska jag hinna äta två mål varm mat också, jag vet inte riktigt hur det ska hinnas.
Det här med varm mat är lurigt. Det är väldigt svårt att hinna med det måste jag säga. En gång om dagen går oftast bra, men jag har allt som oftast bara tid för några mackor.. FAst jag har blivit piggare den här veckan. Så nog gör det nytta att få i sig lite varmt. Mer än te alltså.

Sitter nu i mitt -som det har blivit- andra hem. Alltså hos mammut. I morgon ska jag visst jobba igen, börjar som vanligt 6.15.
Idag var jag på demonstrationen mot SD. Vi som inte vill ha dem i riksdagen. Vad ni andra gjorde (C och E är ej inräknade) vet jag inte, men ni var saknade. Världen mot SD! Tyvärr är det ju inte så. Det är konstigt. Men jag som många andra är också upprörd över att så många tycker att de inte behöver rösta. FAst det har jag visst redan skrivit om. I vilket fall var det en fantastiskt trevlig tillställning (demonstrationen) och jag åkte därifrån och kände att vi är många.

Imorgon provar jag en ny yoghurt. Den här har jag blivit rekommenderad. Det hade verkligen varit väldigt mycket enklare om jag bara hade gillar flingor med mjölk, då hade chokladdryckerna varit givna. Tyvärr tycker jag verkligen att det är hemskt med flingor å mjölk.

Nu får de se. Alla de som tror att de har gjort något bra. Alla de som tycker att "jag röstar på sd för att göra ett statement, för att inga partier är bra". Mmm det verkar ju jävligt vettigt. Allaska rösta i en demokrati, det är en demokratisk skyldighet. Men för att kunna rösta måste man ju veta vad man röstar på! Eller som jag hörde igår om någon som varken ville röst eller blått och därför valde något i mitten SD! Sen när är ultrahöger i mitten?
I vilket fall, för att återknyta till rubriken så blir det väldigt spännande att se hur det blir, hur lång tid det kommer ta innan folk inser vilken skada det här kommer få. Jag är helt övertygad, in i märg, ben, grundvalar och mitt härtas djup, om att Sd kommer ställa till skada för vårt land. Men, jag tror att det kommer dröja. Det kommer ta jättelång tid innan folk reagerar. När de sitter inklämda i en godsvagn på väg till ett arbetsläger för att de har fel åsikter kanske klockorna börjar ringa. Jag ska stanna och se.

Fast nu siter jag i skolan och har skrivit om Argon och Kobolt.

Alltså, jag tror att jag är kapabel att känna för mycket empati. Jag tycker inte om när någon är utanför, mobbas, fryses ut, inte får vara med på olika sätt och som försöker ta kontakt men inte lyssnas på. I de allra flesta fallen är det något bra. Men inte nu. Nu känner till och med jag att det har gått för långt.
Idag var jag på demonstrationen mot SD på sergels torg. Så här nu på kvällen ville jag se om tidningarna skrivit något om det. Jag hittade en artikel om det i Hufvudstadsbladet och läste den. Det stod inte så mycket, men det stod om hur de hade bjudit in de andra partierna för ett möte de hållit, men att inget parti hade hörsammat inbjudan. Då brister något för mig. Tro mig, jag föraktar SD. Jag tycker inte att de har några hästar hemma och jag vill absolut inte ha in dem i riksdagen. Men. Jag tror inte på att fördöma människor, mer än raljerande när jag själv är missnöjd (det är jag ifs nu, men nu är jag mest allvarlig). Jag kan ogilla människor, jag kan vara fullständigt oförstående till deras tankar och åsikter och jag kan undra vad de har blivit utsatta för i sitt liv för att bli som de är. Men det gör dem inte mindre värda. ALLA har samma människovärde. Det är handlingar jag fördömer. Jag har många gånger varit i diskussioner med just den frågan. Det klassiska dilemmat med det brinnande huset med två ndivider i varav man bara kan rädda en -den produktiva, samhällsnyttiga supermänniskan eller den lata soffpotatisen svarar jag på utan betänksamhet Den som är närmast. Det är verkligen så. Ingen är egentligen oumbärlig (mer än affektivt för enskilda individer) och alla är lika värda att räddas. Om jag visste att det i det brinnande huset fanns en sverigedemokrat och en trevlig liten vänstertomte skulle jag likväl ta den som jag såg först.

Jag lever i en demokrati, jag tycker att det är viktigt att alla människor får komma till tals. Men jag tycker ocks att det är viktigt att vi visar varandra respekt, solidaritet och fördragsamhet. Utan varandra har vi inget samhälle, utan samhälle är det inte så mycket att kämpa för.
En annan diskussion jag hamnar i ibland handlar om invandring. Jag har väldigt svårt att möta argument mot invandring. Det har att göra med att jag inte tror på nationsgränser. Jag ser inte något självklart idealistiskt skäl till att vi ska ha nationsgränser. Jag är inte för en totalitär supermakt som ska ha hand om hela jorden, men jag är övertygad om att kulturer, språk och förhållningsätt till livet, världen och kärleken uppkommer, blommar och störtas/dör ut hur världen än ser ut.

När folk drar upp ekonomiska skäl till att invandringen är fel eller att de betalar för mycket i skatt osv blir jag konfunderad. Pengar finns. Pengar är i omlopp jämt. Så länge de är det och finns för alla att tillgå kan jag dock inte se något fel i det? Alla är vi människor som tar del av pengarna. Det finns så att det räcker till alla. Faktiskt.
Girighet kan man komma långt på i vår materiella värld, men jag tror inte att man blir särskilt lycklig av det i det långa loppet.

Nu har jag säkert kommit lite off track i det här inlägget. Jag bara hade en del att få ur mig. Som vanligt presenterar jag alltså halva tankebanor som är hela i mitt huvud men troligen inte i texten :)

jag har ont i kroppen
jag är trött som fan
jag får inte i mig ens hälften av allt som är bra
jag är så less på skolan
jag gillar inte regnet
jag orkar inte vara social
jag vill inte vara själv
jag tycker ingenting känns kul
jag längtar bara bort till något annat liv och någon annan tillvaro.

Imorrn blir det tatueraren om jag lyckas få fram de där bilderna som ligger i en mapp och väntar på att bli utskrivna.
Det kanske kan tänkas bli tårta också..

Jag läste just att HM säljer en ring som folk förknippar med knogjärn. Jag fick av min allvetande pappa förklarat för mig för länge sedan varför ett knogjärn ser ut som det gör. Kraften från slaget leds via "ringarna" ner genom handtaget vidare till handleden som klarar slaget bättre än sköra fingrar och knogar. Enda likheten med HMs ring är att det är fler ringar som sitter ihop. Det finns ingen förlängning i handen på ringen och därför borde den inte kunna klassas som vapen mer än vanliga ringar gör. Kommentaren från Sofies mode-bruden är också helt befängd. Att slåss med ringar med stora stenar på, är fullkomligt idiotiskt. Ofta är det en stor platta fäst på den lilla, smala ringen. Det medför ju att fingret i det närmaste slits av när kraften träffar bara på den smala ringytan.
Riktigt ogenomtänkt uttalande. Fast det klart, om man inte slår så hårt kan det ju göra ont. JAg vet ju inte vad hon har för erfarenheter av att slåss...

Veckan har varit intensiv. Jag förstår inte hur jag lyckas, men både dagar, kvällar och nätter har en tendens att bli uppbokade i mitt liv. Förutom skola och jobb var jag på close up-kryssningen. Det var så som kryssningar tydligen är. I fredags, när vi kommit i hamn igen hann jag bara hem och lämna grejerna innan det var spelning på gröna lund. Jag är inget superfan av Hoffmaestro, men vi tog oss likväl in genom en bakdörr efter att entreen hade stängt. Till slut stod vi längst fram men var inte fullt lika hysteriska som småflickorna framför. När vi gick därifrån luktade jag illa och var alldeles blöt. Burgare på BK blev det första riktiga jag åt på mer än ett dygn. I lördags var det sedan kalas för A. Hon hade bakat muffar med blå frosting. Snygga men mättande. Partajet ledde till utgång men jag var lite väl sliten för att hänga med. Hem och koka makaroner och steka ägg ist.
Igår var mamman och jag på Fotografiska. Hadetroligen varit än bättre om inte resten av stockholm hade bestämt sig för att åka dit samma dag. Mycket folk och små, små skyltar skrivna med oläsbart typsnitt gjorde det hopplöst att läsa om motiven.

Den här veckan ska jag göra ett allvarligt försök att komma iväg till flash fighters, det finns inget jag brinner för så mycket som att få blommor över ryggen just nu. Jo en sak till. Men det säger jag inte. Det är en sån där sak som jag inte berättar :P

Det märks också att det börjar bli höst. Jag blir allt tröttare och segare och vill gärna bara ligga hemma och kolla på serier. Tur att det finns ett gäng olika att fördriva tiden med...

Det finns många som säger så. Eller som skriver det om sina vänner. Jag undrar vad de menar då. Pratar de om allt verkligen? Jag och min vän Lina pratade häromdagen om massa saker -men inte om allt-, bl a ganska mycket om bajs. Det är inget jag pratar med många om, med henne är det inga problem. När jag träffade Viktoria för ett tag sedan kunde vi prata obehindrat om väldigt mycket, som jag inte skulle prata med så många andra om, men vi pratade inte heller om allt. Sofie och jag har i korta och långa perioder levt på varandra. Hon vet tusenmiljoner saker om mig. Saker som inte behöver nämnas eller pratas om, men vi vet inte precis allt.  
Så, det finns saker som jag inte pratar om. Saker som är fullständigt irrelevanta berättar jag inte. Sådant som det inte ligger något värde i att berätta tar jag inte upp.
Jag pratar inte om saker som jag håller för privat. Det finns saker som är så förbjudna för mig själv att prata om att jag inte ens tänker på det.
Igårkväll när jag funderade på mitt liv, eller lite innan det, när jag funderade på en annan sak råkade jag snudda vid en sån där grej som jag inte ens tänker på. Det fick mig att överösas med tvivel och faktiskt dra täcket över huvudet. Det är en märklig sak att göra. Jag vill gömma mig för mig själv, eller mina egna tankar, men de tar jag ju med mig in under täcket. Ibland när jag tänker på saker som jag egentligen inte vill tänka på, eller som är semihemliga för mig, dvs sånt som jag kan tänka på litegrann i korta stunder, blir jag paranoid och tror att folk kan se på mig vad jag tänker. Eller att det är någon som avlyssnar mina tankar. Det är en ganska obehaglig känsla. Tack och lov är det inte så.
Ännu.

Jag pratar om mycket med några. Jag pratar på olika sätt med många. Jag är bekväm med de jag släpper närmast. Jag delar ut mig lite till olika människor. Men jag måste ju behålla något för mig själv, annars tappas jag väl bort?

Idag känns det som mmåndag. Fast jag vet att det inte är måndag och jag tycker det är en helt ok onsdag. Dagen idag är iaf bättre än igår. Alla tiders. Dag.

Men igår var egentligen en bra dag, det var faktiskt bara jag som var i olag.

Sedan, när jag skulle sova gick inte det. Jag låg och dikterade upp hur mitt framtida liv skulle vara. Det kändes kanske bra, men mest svåruppnåeligt.

Jag hade tänkt att jag skulle tagit mig till tatueraren förra veckan, jag hann inte dit och hinner inte dit denna vecka. Kanske nästa? Orka binda upp sig på saker jämt och ständigt..

Jag slog i en dörrpost och hela överarmsbenet och kulan i armbågen rasade ut ur såret. Det gjorde ont, men inte jätte. Jag höll armen högt till vi kom till en läkare. Det gjorde vi aldrig. Senare befann jag mig i en fantastisk lokal full med smårum, vindlingar och kuddar och madrasser. Allt var ljust och i klara färger. Där träffade jag bl a O. O från det förflutna. O som jag sårade alldeles kolosalt, som var så snäll, så tillåtande, så fantastisk. Han hade inga fel egentligen. Han var bara fel för mitt hjärta tydligen. Än idag är det ganska plågsamt att tänka på det Sällan gör jag det, men han hängde fast i min dröm. Även när vi var ute och jag hade alla påsar att släpa på i ösregnet.

När jag vaknade var jag som vanligt i min garderob. Med en knycklat öra. Jag har fått ett veck längs helt örat i mitten. I brosket. Idag blir en dag. Förhoppningsvis blir det bättre.

Med jämna mellanrum kan jag inte låta bli att stanna upp och fundera på vad jag håller på med. Jag är snart 26 år, bor i en pytteliten lägenhet och förundras över andras vuxenhet. Hur vuxen kan man bli? Finns det någon kulmen man når? När ska jag inse att mina vänner har riktiga, fullt utrustade kök, sover i dubbelsängar med sina kära, funderar på barn och har en normal årsinkomst. De planerar semestrar på sina ihoptjänade semesterveckor, lånar stugor och tar ansvar för sina liv. JAg tror fortfarande att vuxentiden kommer någonstans långt bort i framtiden. Barn känns som oändligheter bort och jag tror mig kunna leva ett helt liv innan det är dags att skaffa mig en partner. Jag längtar efter lov och bekymmersfria, soliga höstdagar. Verkligheten tycks emellertid hina ifatt mig. Jag är klar med min utbildning om mindre än ett halvår. Något måste jag leva på sedan också. Tanken på ett heltidsjobb ger mig ångest och det faktum att inget fångar upp mig när jag inte har något att betala hyran eller tandläkaren med gör mig klart obekväm. Varför är jag inte alls tillfreds med insikten om att jag är mitt eget liv, måste planera för allt jag vill göra och inte kan leva bara för dagen. Jag är inte alls vän med tanken på att jag, om jag vill ha några barn innan jag kommer in i nån jävla kritisk ålder, måste hitta en vettig livspartner. En som jag är nöjd med. Det känns ju som ett hopplöst uppdrag. OM jag ska bli ihop med någon ska den -håll i hatten gott folk, nu kommer en idalpartnerlista-:
Acceptera mig för den jag är
Orka ställa upp även efter pissiga dagar på jobbet
Bli kär när den vaknar bredvid mig om mornarna
Ha energi för de små sakerna i vardagen
Vara vänligt inställd till mina vänner och min familj
Vara intelligent
Ha framtidsplaner och drivkraft att genomföra åtminstone delar av dem
Få mig att känna mig värdefull och älskad.

Jag vet inte, jag letar ifs inte efter detta men jag tvivlar fan på att det finns därute.

Den här helgen har varit underbar. Mycket fantastisk kräftskiva med familjen B och en skåning i fredags avlöstes på lördagen med soffhäng, tedrickning och kortspel med toppenL. När jag kom hem från kräftskivan mötte jag en kille med golvklubbor, han skulle troligen ut och golfa, jag skulle sova. När jag sedan gick hemifrån för att åka till hökarängen mötte jag honom igen, nu på väg in i huset.

Igårkväll blev bara självhäng i min garderob. Där satt jag i fåtöljen hela kvällen och ägnade mig åt mig senaste projekt: kolla igenom alla two and a half men-säsonger... Väldigt bra sysselsättning när man inte ids elelr vill göra något annat.

Nu sitter jag hos mammut och ska sova här. Det är likabra eftersom jag börjar jobba 6.15 nere vid stationen. Suck.
Men det blir bra.

Mina veckor är fullständigt insane, jag hinner massa saker och är aldrig själv. JAg tycker det är helt ok, men inser att terminen inte kommer kunna fortsätta såhär. Jag kommer inte hinna plugga :)