bubbelbit

Är det bekvämt för er om jag skriver att jag hade trevligt ikväll? Det har jag. Om jag skriver att snäll kompis gick på bio med mig? Så var det. Jag kan till och med skriva att det var en bra film.

Vill ni gärna se att livet är en jävla solskenshistoria, som aldrig någonsin känns som piss i motvind? Mår ni bra om jag skriver att jag aldrig någonsin skulle få för mig att ta en cigg bara för att provocera, eller dämpa? Skulle jag underlätta era liv om jag skrev, stort och högtidligt att jag har släppt allt för att bli en effektiv, rationell och anpassad individ? En som aldrig någonsin är obekväm i situationer som egentligen är alldeles normala och inte alls främmande?

Jag kan inte det. Jag kan ge er att jag aldrig funderar på att hoppa ut från mitt fönster, att jag aldrig går för nära räcket på balkongen för att det ger mig svindel och att jag är intresserad av att ta hand om mig, om dig, om er, om alla, om allt. Jag kan också erkänna att det är skitjobbigt att råka ut för någons vilja, någon som inte vill detsamma som en själv. En som får en att känna att allt annat kvittar, som får en att lägga självbevarelsedriften på hyllan tillsammans med det sunda förnuftet och självkänslan. Jag känner mig själv nog väl för att se konsekvenserna. De känns rätt.

En som fick mig att sänka murarna, att slappna av och känna mig trygg. En som fick mig att känna att jag ville förändra mig, forma mig lite mer hanterbart och dela med mig av mig själv. Det ska inte hända igen. Det är inte alls värt det här.

"Att vara vuxen innebär att ta ansvar för sina handlingar. Det innebär att vara medveten om sitt agerande och inte såra andra, inte mer än nödvändigt i alla fall. [...]Alla blir vi sårade, ledsna och känner och kränkta någon gång. Men kan du inte se någon uppsida med att känna närheten och värmen i nära relationer?"