bubbelbit

Jag har sett alla vrår, sett alla vinklar och hört alla ljud. Allt susande och brusande är för mig redan bekant. Fast i ett vakuum med ljud och bild utan verklighetsanknytning. Allt är plockat med, snörräta led med personer som kan inordna sig. De har förstått varför och hur de slipper undan. Om och om kommer samma textrad till mig. när man är en prins av ingenmansland. Det kan vara fel, för jag kan inte hitta texten. Men det är så jag minns det. När jag klättrar upp i mitt torn och känner hur vinden svajar hela byggnaden runt mig. Den letar sig in överallt, gör mig kall och stel både mentalt och fysiskt.
Grannen kan ha dött. Något luktar ruttet. Inne hos mig har den unkna stanken av disk och damm äntligen bytts ut till citron och prinsessor. Här inne är jag prins. Snart ska jag anordna kalas med Herr Kanin och Maja. Kanske får jag ett Q att sätta på magen?

Min värld är inte ett konstant kaos, det är min omgivning som är dåligt anpassad till min verklighet. Det ska vi vara glada för. Annars skulle vi ha både undergång och apokalyps, fast utan återfödelsebiten. Vi skulle vara brottstycken av varandra, ingenting och allt. Inatt var jag på dejt med Mark Lanegan. Han var lång och väldigt trevlig. Han tog det med ro när vi, medan vi satt under bryggan, blev översköljda av först en våg och sedan ett överrede (hade kunnat vara ett rufftak om det inte var för att det var ett skrov, men det var ett tak) som lade sig upp och ner och stängde ute delar av ljuset. När vi vadade ut hittade vi underredet också och två skolklasser i min ålder som helt klart hade blivit skeppsbrutna. Bottnen var finaste sanden men på andra sidan ön fanns skaldjup stora som hästar på stranden. Mark gillade att peta på dem. Man såg om de levde eller inte genom färgen. Ju rödare desto dödare.

Jag är som klister som inte klistrar med något annat.



So who built the road
Who turned it all around
Picked through the wreck
Scrambled in the dust