bubbelbit

Idag small det till. Iaf 1/3 av ryggen är täckt av tre fina hibiscusblommor och blad och slingor. Det är så jävla fint! Det kommer bli så bra! Jag är så glad över den! Nu har jag ont, kan inte röra mig, kan inte ligga på vänster sida eller på rygg, kommer inte kunna ha några kläder på mig och när det har läkt ska jag dit igen :)
Ja, det är värt det.
Bilder kommer så fort jag har lyckats ta några bra. Skulle be Mia fota om jag hade haft med mig kameran, men det hade jag ju inte....

Äh. Fyfan. Skit.

Jag har en allt annat än normal dygnsrytm. Jag blir dumpad av alla. Jag har absolut inga pengar överhuvudtaget. Jag har en jävla rest som ligger över mig som fan. Jag har inga inga inga hela bra kläder. Och någon snor min identitet och tror att jag säger "snabel-a". Vad är det för befängd tanke!?

Men fina S fick mig att boka biljett till finafinstan. Nästa helg slipper jag den här slaskhinkstillvaron.

Det är väl helt otroligt. Man (jag) kan ju tro att om man sticker ut ur normen hittar man mer vidsynta, öppna människor på utsidan. Men nej. Subkulturer och minoriteter är de mest inskränkta folk jag någonsin har träffat. Det är som att alla måste passa in i mallen för att få vara med i klubben. För att räknas som Riktig flata måste man ha kort hår, för att få vara med i hårdrockskollektivet måste man älska kött och öl. För att vara vegetarian måste man vara insatt i köttindustrin.

Jag ser mig i många avseenden som en utstickare, jag passar verkligen inte in i alla normer, det är jag i de allra flesta fall glad och stolt över. Men jag är inte stolt över att så många av de som befinner sig utanför framförallt heteronormen är så infekterade av småsinthet och inbördes beundran att de inte kan acceptera att alla inte passar in i den mall som heteronormativet och andra normsättare skapat.


Det är som när man ser ett café eller en klubb som ser jättetrevligt ut, men känner en otrolig dragning dit. Men när man kommer in inser man att de flesta känner varandra på ett nästan obscent sätt och att ingen har lust att släppa in en nykomling. Är de så osäkra?

ÄR FOLK SÅ OSÄKRA?

Ja, jag vet att det finns massa individer det här inte gäller på, men i stort. Våga tänk lite större än till era söta små nästippar..

Jag läste alldeles nyss en recension på Antony & The Johnsons senaste skiva. Jag gillar Antonys grej, musiken skiljer sig från det mesta (allt?) annat och även om jag verkligen inte alltid pallar med den musiken gillar jag den ibland. Jag lyssnar också gärna på den hemma hos andra. Men, det var inte det det skulle handla om. Antony är transexuell och recencenten skriver såhär: Han är annars inte så enkel att hantera. Om han nu är en han. Genom hela recensionen använder han (recencenten) sig av han, honom och hans. VArför har han inte valt ett könsneutralt ord? Det är märkligt tycker jag. Är det bara för att dn riktar sig till 80åriga, trångsynta, oflexibla och fyrkantiga fd kontorsarbetare och därför inte kan tänka sig att förnya sitt språk efter den tid ´vi lever i? Hade det inte varit enkelt att på sidan av texten skriva typ "Då recensionen handlar om en person som står utanför samhällets könsnorm har vi valt att benämna personen som hen/henom*. Hen/henom är könsneutrala ord som fungerar istället för hon/han och henne/honom". Det hade väl inte varit så svårt.


*Det är bara ett förslag, men det är vedertaget i flera andra sammanhang...

Jag är så in i baljan trött. Nu har jag sovit dåligt och alldeles för lite i fyra nätter. Dessförinnan minns jag inte. Jag hade inte ens kommit ihåg vad jag gjorde igår om det inte var för att jag har träningsvärk. Idag blir en social dag, om allt går enligt planen och jag kommer inte hinna skriva något. Imorgon ska jag också jobba och kommer inte hinna börja skriva förrän på kvällen, om jag är vaken då.

Det är så många saker som gör mig så less nu, det är inte nog med att det är kallt ute, jag ska dessutom stå ut med allas nycker och laster och egenheter.

För flera år sedan fick jag en fråga. Den frågan förändrade mitt liv. Den ställdes inte på ett högtidligt sätt, och den lämnade egentligen bara utrymme för ett svar. Frågeställaren ville ha det svaret och jag gav hen det. Idag när jag tittade på en av mina serier kom minnet av frågan tillbaka. Jag undrar om jag någonsin kommer få den igen. Som det känns nu och har gjort ett tag kommer det inte hända. Jag hoppas att om och iså fall när jag får den att jag ska svara på samma sätt som jag gjorde den där sommardagen för alla dessa år sedan. Jag minns hur det gick till. Frågeställaren och jag pratade i telefon och det tog inte lång tid innan jag hade bestämt mig för svaret.

Eh... så här ser det ut nu. Snart ska det bli grönt. Det kommer bli superfint. Haha, eller så blir det kaos. Men det gör inte så mycket. Ledsen att det är suddigt som fan, men ni fattar grejen. Kort och gulorange. Om jag får energi kan jag bli galen och göra massa roliga saker, men först ska jag göra fredagsmiddag.

För övrigt så träffade jag en liten snärta igår som visst inte var helt frisk. Idag har jag fått mer och mer ont i halsen hela tiden. Ingen fara C, jag överlever :P