bubbelbit

När jag var liten så lärde min mamma mig hur man skulle kliva av och på cyklar. Jag minns inte riktigt varför hon gjorde det, men jag har för mig att det var när jag i femman fick en killmountainbike och då inte längre lika flickigt kunde skutta av och på den. Hon förklarade två olika metoder som gick an, metoder då man inte flashade skrevet. Jag kämpade lite och fick sedan till det.
Under åren har jag haft både vad man kallar herr- och damcyklar. Jag kommer ofta på det där med hennes intevisaskrevetgrej när jag kliver på min nuvarande cykel (pappas cykel) och har på mig kort kjol. JAg gillar korta kjolar och svingar gladeligen ena benet över styre och ram, alternativt sadel och ram. Man kan det när man har långa ben, vilket jag anser mig ha. Men man visar skrevet. Jag är medveten om det och tycker det är helt i sin ordning. Jag har istället anammat en riktig visdom min mamma delgav mig när jag var yngre: Man ska alltid vara snygg under, hel och ren, ör man vet aldrig vilka situationer man hamnar i. Nu vet jag ifs för det mesta om jag ska cykla eller inte, så jag har modifierat det hela till att jag alltid har hela, rena och snygga underkläder :)

Haha, nu har jag läst igenom föregående inlägg och inser att jag hade rätt, det var rätt många av mina tankar som bara presenterades till hälften. Nåja. Sånt händer.
Idag jobbade jag 13-21. Sedan cyklade jag till frösunda (hornstull-frösunda 30 min) och hämtade bålskålen. Forcen var så sjukt med mig då skålen låg i första lådan jag öppnade. Hann cykla tillbaka innan det blev mörkt i hagaparken. Skönt. Duschade lite snabt och världsvant innan jag kastade mig upp på cykeln för en spelning av det....fantastiskt energiska bandet Disneybitch. Laglig och nykter med lampor på cykeln hittade jag sedan hem och nu kokar makaroner på spisen.
Finns det något bättre än att bo i stan?

Jag blir så ledsen. Och arg. Och uppgiven. Jag anser att jag bor i ett modernt samhälle. Ett samhälle där folk är relativt välutbildade, där man kommer långt med kunskap och där folk kan väga och jämföra åsikter mot fakta innan de öppnar munnen. Trots det envisas folk med att vara så trångsynta och idiotiska. Nu under Pride skrivs det mycket om människor som lever utanför heteronormen. Det berättas om individer och samhället. Hur det förhåller sig och vad som sker. Man kan kalla det för utildning, om inte annat så för den grå, heteronormativa och okunniga massan. Till det mesta som skrivs i nättidningar kan man blogga. "Blogga om den här artikeln" eller liknande står det ofta längst ner. Om man gör det syns det på artikelsidan. Jag har vågat mig in på många av dessa bloggar och det är då ledsamheten kommer över mig. Varför vill fok inte lära sig? Varför kämpar de emot så till sista blodsdroppen? Varför finns det en syn på HBTQ-personer som Det är ok att de finns, så länge jag slipper se dem. Då är det väl inte ok att de finns? Vem är det som får bestämma vilka som får finnas och vilka som får synas? Naturen har under årtusendena sorterat bort arter som inte längre passat in i världen. De senaste hundra åren har människan effektivt raderat bort andra arter. Jag VET att naturen inte bryr sig ett skvatt om Lasse som tar sig friheten att klä sig i klänning, som i många kulturer och i långa tider ansetts vara ett kvinnoplagg. Eller om Lisa som väljer att inte ha sexuella relationer med någon. Eller om Berit som tidigare hette Sven eller om Gunilla som är gift med Fanny eller om.... Ja ni fattar min poäng. Men vi, som lever tillsammans med andra människor, där ingen människa är mer än den andra (vi är konstruerade på i stort sett samma sätt allihop) måste vi se till att alla har möjlighet att utvecklas, hjälpa till där det behövs, pusha, stötta, inte försvåra för de delar av befolkningen som inte går in genom majoritetens smala nålsögon.
Att det nyfikna barnet tittar på någon som ser avvikande ut är inte fel, däremot blir det den vuxnes fel om barnet inte tillåts fråga varför den avvikande avviker. Nu pratar jag inte om sjukdomsfall, utan om personer som inte ser ut som alla andra. Att jämföra icke-heteronormativa människor med sjuka eller defekta människor är helt befängt. Enda likheten de har är att samhället har svårt att anpassa sig till båda grupperna.

Man kan fråga sig varför? Varför har människan behov av att könsbestämma andra? Varför anser sig människor ha rätt att tycka något om vem jag ligger med, eller gifter mig med?

I det här så stressade samhälle, där barnen går på dagis från öppning till stängning, där förvärvsarbetande människor måste se till att kunna vara uppkoplade mot jobbmailen på semestern, anser sig folk fortfarande ha tid att förfasas och förskräckas av rörelser, kulturer och individer som vill bli accepterade och likabehandlade trots att de på ett eller annat sätt skiljer sig från - det vanliga? - det bekväma? - det naturliga? Vad är det för ord? Det som är vanligt, bekvämt och naturligt för mig är det kanske inte för dig. Samhällets värderingar i orden.

Naturligt - borde vara det som inte är konstlat. Att tvinga en vänsterhänt att skriva med höger hand är onaturligt.
Vanligt - borde vara det som förekommer i fler fall än ett visst antal. Kanske ett, kanske tio. Det beror på i vilken kontext det pratas om. Vad gäller människor så borde vanligt inte förekomma. Försöker vi inte alltid lära oss att alla är unika?
Bekvämt - borde vara det som känns rätt för den person det berör.

Jag har nu inte läst igenom, jag har försökt få ner lite tankar. De är ofta ganska spretiga. Och jag vet att när man skriver ner tankar blir de ofta ganska halva, för innan man är klar pockar nästa tanke på uppmärksamhet.

Inatt åkte jag båt. För långt. Oavsett vilken sorts båt jag är på i mina drömmar passerar vi alltid under resans gång samma brygga. Inte flera gånger per dröm, men en gång i alla. Det är konstigt. Det är ingen brygga som finns i verkligheten.
När vi var framme (i flemingsberg) var det en jätteskrämmande sluss där. Och överallt var det alldeles för stora fartyg och starka strömmar. Kajkanterna var för höga och inklädda i järn. Det var soll och vackert väder, men livsfarligt. Egentligen behövde jag inte bry mig, men ingen annan gjorde det så då passade jag på.

Det klarnade faktiskt upp. Så pass att R och T fick ett besök av mig och de hade tårta :)
På kungsgatan campar folk. T trodde det var för iphone 4. Jag trodde det var för ett nytt spel eller så. Men iphonegrejen kändes kanske troligare. De satt ju utanför telefonaffärer. Tråkigt. Futurama hade ett väldigt bra avsnitt i senaste säsongen om hur alla på jorden blir helt fast i "eyephone" och slutar prata med varndra, allt sker via loggar och instant messages.


Kvällens promenadplaylist:
Jean Michel Jarre - Ethnicolor I
Jean Mickel Jarre - Diva
Tori Amos - Abnormally attracted to sin
Tori Amos - Ophelia
Tori Amos - Mary Jane
Pearl Jam - Why Go
Pearl Jam - Black

Det tar förvånandsvärt kort tid att gå mellan mig och R & T. Man hinner inte alls höra så mycket.

När jag vaknade imorse regnade det. Sedan har det bara tilltagit under dagen. Jag börjar misstänka att det inte alls kommer klarna upp till kvällen som DNs väder utlovar. Det är synd. JAg hade väldigt gärna gått en promenad, så som jag brukar göra. Min motion idag har varit att gå fram och tillbaka till hissen då jag har tvättat. Jag borde kanske göra lite gummibandsövningar, men jag är inte så sugen. Det är verkligen tråkigt.
Jag har varit väldigt tålmodig och taggat över 2 gig musik! Nu har jag bara 9 gig i mappen för otaggad musik... Det tar ju aldrig slut :/

Igår fick jag hjälp av P att gå igenom datorn och ta bort massa onödiga saker och ordna så att allt skulle bli lite snabbare och smidigare. Tack vare att han kom blev det middag! Weeee

Nu regnar det åt fel håll och därmed in. Jag kanske borde dammsuga och lägga i nya lakan.

Inatt drömde jag att vi satt i ett klassrum. Först satt jag bredvid läraren, för jag skulle ju lära mig att vara lärare. Sedan gick jag och satte mig utefter fönstersidan. Bänkarna stod som en häsksko. Jag satt alltså och tittade mot dörren och den väggen. Till vänster var tavlan och katedern. Jag vet inte vilket ämne vi skulle ha, men vi hade bara haft rast, eller lunch för folk hade lämnat sina saker på borden och läxförhören hade delats ut, rättade. Det var engelska glosor. Jag hade fått 8,5/11. Du hade fått 11/11. Jag beundrade det.
Jag satt med min blå kaffekopp och in kom J (som jag läste kultikursen med). Hon slog sig ner bredvid mig och vi började prata. Om dig. På din plats, som var mit emot mig ungeär, låg din dator och massa papper. Du såg ut att vara väldigt ambitiös. Så hade du ju alla rätt på glostestet också. Jag hade inga skor eller strumpor på mig, och kunde som vanligt inte sitta still. Klassrummet började fyllas på. Du kom ju aldrig. Jag började få fler och fler saker på min plats, hur många glas som helst, en sjal jag aldrig sett förr och lite skräp. Allt stuvade jag ner i väskan, ville ju att det skulle vara snyggt på min plats. Jag ville också se duktig ut, därför fick bara den urdruckna kaffkoppen och zebran ligga uppe. När det var smockfullt var din plats fortfarande tom. Sedan kom du in. Med den tjocktröja du ofta har som klär dig så bra och jeans. Du såg på mig, och rakt igenom mig. J sa något till mig och jag kunde inte annat än småfnittna lite.

Jag träffade Lina en fin sväng efter jobbet. På lite kakor och chokladdryck. Jag kanske ska bli vegan? det känns liksom som en bra grej att göra för livet. Mitt liv. Dessutom borde jag verkligen ändå sluta äta mjölkprodukter. Det får man finnar av. Blir knepigt med glassen bara. Glass är ju så satans gott. Jag har aldrig ätit veganglass som är lika god som djurglass. Creme fraiche har jag ju typ slutat äta. Det är inte frivilligt men det har blivit så. Fast så länge jag äter gratismat och är student fortsätter jag nog att vingla.
Jag var på Goodstore idag och köpte No Egg iaf, så nu ska jag baka tårtor (?) utan ägg. För jag bakar ju jämt så mycket tårtor. Känns hur som haver bättre att dra ner på äggkonsumtionen. Äggindustrin är inte toppen. det är mycket inom animaliskaprodukterindustrin som inte är toppen. När jag ändå var där, på goodstore (i?) passade jag på att köpa kanderad ingefära också. Sockerbomb, men ack så himmelskt gott! På vägen hem råkade jag stanna till vid Lush och köpa två badbomber. Jag har faktiskt förtjänat det efter 31 pass. 12 kvar. Det skulle blivit det symmetriska talet 44, men tack vare något annat så blev det bara 43.

Men jag önskar att jag hade mycket mer pengar. Då skulle jag kunna leva som jag ville.

Mest till mammut:
Reviderad lista-
Kuddar till sängen
Affischramar
Lushs oemotståndliga fotmojs (å andra badsaker därifrån)
Gardiner
Nubia-bidrag :)

Jag har återlärt mig något. Många saker har hänt de senaste åren, men få saker har fått mig att gråta. Jag gråter lätt till film, det berör mig på ett alldeles särskilt sätt. Jag gråter lätt när jag har massa pms. Allt får mig att gråta då. Som tur är så är jag inte pmsig särskilt ofta. Nu har jag emellertid utsöndrat mycket vätska genom mina ögon av en helt annan anledning.
Hur kan folk stå ut med att vara så mänskliga? Så på riktigt att de gråter. varför kan jag inte göra som tidigare och bara bli arg jämt? Vad har jag för fel?

Jag tror jag håller på att fastna i 14årsträsket. Jag måste skärpa mig. Önskar att jag inte jobbade så tidigt imorrn, i annat fall hade staden och natten varit min.

Det är alldeles för sent. Det känns som att jag har huggit av mig en arm. Eller en fot. Eller något väldigt viktigt. Jag känner igen känslan. Jag har känt så förr. Jag lär mig fungera utan det där viktiga. Jag önskar att jag kunde sätta tillbaka det. Låta flera växa ut och låta alla vara kvar. Låta några falla av sig själv och vårda andra.
Jag önskar att man kunde ha så många kroppsdelar som helst. Jag önskar att jag inte blev bedömd och jag önskar at jag kunde bli förstådd.

Små plastbitar. Mönster som växer fram. Tvångsmässig koncentration. Glada färger. Udda färger. Snart redo att tapetsera världen.
Små bilder produceras utan skavande tanke.

Om jag ändå hade molnet kunde jag alltid säga att jag sitter på moln.

Det är konstigt att vara ensam hemma igen. Underbara S bosatte sig här några dagar och förgyllde tillvaron. Två par strumpor, två eyeliners, en påse och två plåtlådor lämnade hon kvar. Vi bokade semestern innan hon for igen. Det blir grejer det. En vecka på tandemcykel.

Idag efter mitt tiotimmarspass på jobbet hade jag ännu en fin eftermiddag och kväll med fantastiska V. Middag på Shanti, glass i gamla stan och sedan hem och spelade mah jong med te. Kanske pancho och oäventyrligt, men jag gillar sånt. Imorgon ska jag iväg till Riddaren och tillsammans med henne fota orkideer på botaniska. Hoppas det blir bra väder alternativt kallt så att halsduken kan få åka på. Saknar halsduken. Sjalen. Men jag saknar inte kalla vindar under kjolen eller stelfrusna fingrar.

Nu tror jag att jag ska göra mig en stor beställning från HM, eller iaf se vad jag vill ha. Jag vill ha massor :). Jag tycker att jag borde få tröstshoppa eter denna mentalt turbulenta vecka.

Tio år. T I O  Å R! Nästan så länge sedan var det. Och nu var det igen. Känner igen samma panik, samma ångest. Samma skuldkänsla. Samma äckel. Samma tvångstankar. Samma behov av att kontrollera det jag kan kontrollera. Samma rädsla. Samma oro. Samma vetskap om att jag är sämre. Sämre än andra. Paralyserad. Panikslagen. Andas alldeles för snabbt. Känner hur det händer något långt in.
något vaknar, något som sov så djupt.

Kämpar för att vara rationell.



Så äcklig.



Så lite värd.

Jag har börjat inse att folk tycker jag är lite konstig. Jag tycker inte om film som inte slutar lyckligt. Eller film som har massa obehagliga hemskheter i sig. Jag tycker inte om historier som är mörka av ångest och människors hat och illvilja mot andra. Ångest, misär och olycka vet jag finns i världen, det är kanske sorgligt, kanske nödvändigt men jag vet att det finns där och jag accepterar det. Det jag inte accepterar är gemene mans intresse av att förkovra sig i lidande. Att verkligen gotta in sig, titta, pausa, läsa om, höja volymen, låta sig helt uppgå i en bok- eller filmmakares sjuka ångest, låta sig ätas av den och tycka att det är underhållande. Jag förstår det inte.
När jag tittar på film eller läser böcker vill jag förtrollas, befinna mig i en annan värld, en bättre dimension. En plats där lyckan och välmåendet segrar, där förlusterna aldrig är för stora eller priset är för högt. Det har ingenting med min verklighetsuppfattning att göra. Det har med min underhållningsuppfattning att göra.

Jag har inom loppet av kort tid blivit utsatt för två besvikelser. den första insåg jag inte gjorde mig besviken förrän senare. Typ häromdagen. Det slog mig då att jag inte alls tyckte att det som hade gjorts var ok. Det gjordes kanske inte ens något, det mer ogjordes något. det gjorde mig lite ledsen, men jag vet inte riktigt varför. Jag förstår inte varför. Jag tror inte att det ogjordes för att personen ville vara elak eller få mig att må dåligt. Eller. Det vet jag.
Den andra besvikelsen var mer av det där slaget när det bara inte vill sig. När personers liv och intressen krockar. När tiden är för kort, viljorna för många och måstena ännu fler.
Lyckorna bestod av ett möte med en person jag inte träffat på riktigt på länge. Den andra lyckan består i



Du visste, du lät mig prata på. Själv visste du mer. Bättre. Du sa aldrig något, av hänsyn. Nu känner jag mig dum. Skäms över mitt beteende, undrar vad du tänkte när du hörde allt jag sa. Du måste tyckt att jag var naiv. Varför sa du inget då? Varför berättade du inte det du visste? Jag känner mig lurad. Jag tycker så himla mycket om dig, då och nu. Jag vet att jag inte hade någon rätt att kräva att du skulle berätta. Du har inga sådana förpliktelser. Allt du säger är bonus. Men det gör ändå lite ont i mig.

Jag känner mig så

När man är blomvakt hos någon är det bra om man inte river hela den personens hem när man är där. Det är säkert också önskvärt att man inte äter upp all mat, glömmer soppåsen eller balkongdörren olåst och öppen. Jag är en mycket bra blomvakt, jag gör bara en av de sakerna. Jag är också rätt snäll, slänger mat som annars skulle stå och bli superäcklig, diskar av disk jag har dragit ner och lånar bara lite nagellack. Till en nagel. Jag öppnar dessutom veckotidningar ur deras förpackning, så att jag kan försäkra mig om att det inte är mjältbrand i paketet. Det vill jag ju inte att det ska vara för isåfall skulle vaktandet av blommorna vara helt i onödan...

Här hemma hällde jag imorse ut en gammal mjölk. Sedan spolade jag inte vatten i slasken men däremot ramlade disktrasan ner i den. När jag kom hem till den 30 grader varma lägenheten fick jag mycket noga diska slasken, slänga disktrasan och gå ut med soporna.

Men det gör inget. Jag är rätt nöjd och nu ska jag snart äta tomatsoppa med makaroner..som när man gick i skolan <3

Jag är så in i bängen trött på mitt jobb! Jag begriper inte hur man kan jobba med gamla, lite defekta människor hela sitt liv. Stor eloge till de som pallar. Jag gör det då inte. Mitt tålamod är i botten. Jag sliter mig bokstavligen svettig och får lika bokstavligt talat skit tillbaka. Jag vill ju bara smocka till dem. Gummiklubban kommer snart materialiseras i min hand. Idag blev jag avlöst i sista sekunden. Eller, jag vet ju att jag hade plockat fram lite mer tålamod om det hade krävts men det känns inte toppen. Inte alls.
Anledningen till att jag alltid ser till att boka upp mina kvällar eller förmiddagar när jag jobbar kväll är ju för att överleva, att ha något kul att tänka tillbaka och framåt på. Kanske man ska omskola sig till någon som arbetar med maskiner. Maskiner som fungerar. Slippa ha kontakt med människor mer än när man söker den. Kontakten alltså. Tråkigt bara att de man får kontakt med på sådana arbeten kanske inte riktigt är de normalaste? De kanske jobbar där av en anledning.....

Ah. Nu tvättar jag. Kommer hem halv tio på en lördagkväll och det första jag kastar mig över är tvätten. Fy fan! Och hur mycket jag än sliter vet jag att jag inte kommer ha råd med de fina Nubia-kläderna :(

Idag har jag varit ledig! Så otroligt skönt, men de där tanterna gäckar mina tankar. Jag har varit på långholmen, mött upp Anna, gått till henne och trixat lite och sedan tillsammans med henne ätit och druckit te. Det var toppen. Riktigt ledigt.

Jag har börjat tänka på hösten. Den fina delen av hösten. När det är så där virvlande vackert och solen lyser, det är skönt men man har gärna halsduk och tjocktröja. När det är så vill man sitta ute och spela kort, dricka te i natten och lyssna på rätt sorts musik. Jag har den musiken men jag kan inte skriva bandnamnet här... jag har mina skäl. På hösten kan man också gå långa promenader och känna sig alldeles förfriskad, fota färger och pulsa i löv utan att bli våt. För man kan ha bra skor. Och mysiga kläder. Och bra sällskap.

Visste ni att jordgubar inte är ett bär? Det är i själva verket en svullen, förväxt blombotten. Det gröna som man plockar bort är i själva erket de lad som sitter under blomman. När blomman blommat klart ramlar kronbladen av och så växer blombottnen och blir ett bär. Känns lite köttsvulst över det hela....

Det finns många olika sorters sparris har jag erfarit de senaste åren.

• Sparris: En grönsak, vit eller grön. God så länge den inte är konserverad.

• Sparris: En kille som är väldigt smal och rätt lång (i mitt huvud pop-kille med påsväska och fula byxor med dåligt häng).

• Sparris: En tjej som troligen ska komma ut som gay och inte riktigt vet eller vågar men som ändå gärna sexuellt beblandar sig med tjejer men som då mest bara ligger och är försynta och varken säger bu eller bä.

• Sparris: Smal men lång snopp.

• Sparris: Pensionär som ligger och sover (även kallad Tutankhamons mumie).

• Västerlänning i Thailand.

Det gäller att veta vilken sorts sparris det talas om så att det inte blir några missförstånd...
Jag är inte säker på att jag vill likna något alls vid sparris mer än den faktiska sparrisen. Sparris är ju gott.

Ensamhet är något lurt. Om man är inställd på att vara ensam är det mycket lättare än om man blir övergiven och tvingas vara det. Mot sin vilja och alla instinkter i hela kroppen. Hjärnan blir alldeles dissorienterad, inget är som det ska och man kan inte finna någon mening i den ensamma tillvaron.

jag har funderat på hur schizad jag är egentligen. Men det är nog lugnt. Även om ajg tycker att man borde ha möjlighet att skaffa sig fler identiteter. En för jobbet, så heter jag Eleonora (har namnsdag idag dessutom), en för skolan, då kan jag heta Wilhelmina. Sen måste jag ha en för familjen, då kan jag ju ha mitt nuvarande namn, det var det ju familjen som kom på. Med vännerna kan jag vara Stålberit. Det gör då ingenting om man hänger med flera kretsar samtidigt, bara att man får finna sig i att bli kallad olika saker. Så kan man ha olika hår, och beroende åp vilket hår man har så vet de man umgås med vem av ens personligheter man är. Det tror jag skulle bli en hit. Jobbigt bara om man somnar typ full -privat- och går till jobbet dagen efter och om man jobbar på ett hemligt ställe kanske man helt plötsligt inte har behörighet att komma in.

Jag tycker fotbollsgrejen som aldrig tar slut har hållit på för länge. På onsdag har jag jobbat halva tiden.
Jag vill verkligen ha lön så att jag kan slänga iväg den på materiell lycka.

Nu ska jag nog sova. Med fönstret på vid gavel. Så jävla modigt. Synd bara att det är ett retard som har hissat sthlm vatten-flaggan.

Jag känner mig just nu så obeskrivligt låg. Blir så ledsen när planer rinner ut i sanden och när personer jag ska träffa bara bortprioriterar mig. Varför?

Jag har känt det här nu ett tag. Jag är glad när någon annan gör mig sådan. Glad. Känner hopp om allt. Då är staden min, framtiden fin och jag är inte bara full med rutt. Idag är inte en sådan dag. Idag blev en ensam dag, även om jag vet att kvällen troligen bjuder på sällskap. Dagen blev inte så produktiv som jag hade hoppats på. En vän gjorde en sak jag inte förstår, men som jag nojjade igång på. En annan vän gjorde något jag blir arg på. Ju mer jag tänker på det desto argare blir jag. det ska jag försöka förmedla till den berörda.


Mitt huvud vickar fram och tillbaka. Det ramlar av när som helst. Nålarna äter sig in under min hud, tar sig       med blodet in mot hjärtat. Jag känner hur öronen rör vid axlarna, bakhuvudet dunkar mot ryggen. Hakan studsar mot bröstet, men studsar inte tillbaka igen utan faller, mot armarna, ner på golvet. Jag ser hur mitt eget huvud krossas mot det hårda golvet likt en porslinstallrik. Inget blod syns. Ansiktet finns inte längre kvar, de bitar som borde varit mun, ögon, tunga, näsa är släta. Alldeles vita. Jag finns inte mer, men det spelar ingen roll.

Jag skrev just ett superinlägg till den andra bloggen. Så är det så många som skriver på den portalen så inlägget inte hinner få nån publicitet. Så ingen kommer läsa min fantastiska text! Här är man stolt, existentiell, sci-fi-influerad och jävligt abstrakt, så får man inte ett skit för det.

Varning! Detta inlägg blandar de, dem och dom. Jag vet det och jag skiter i det.


När man lever träffar man så himla många människor. Pratar, skrapar på ytor, lär känna en handfull. Släpper in ungefär en smula av handfullen. På riktigt släpper in. Jag insåg själv för några månader sedan att jag har en mur. det trodde jag inte. Den muren kommer inte många innanför. Faktum är att jag själv inte alltid har tillgång till den, utan smyger mig in underifrån och skäms över vad jag finner där inne, på botten. Hoppas att folk har glömt, de som har sett. Men det var inte det det här inlägget skulle handla om.

Alla dessa människor man (jag) aldrig kommer träffa igen. Hon med den nyhäftade magsäcken, han som alltid hade förkorta tröjor, han som hade så otroligt mycket smart att säga, hon med V-luggen, paret som alltid var så söta mot varandra, den där flickan, den gamla farbrorn, damen, mannen, skäggkillen, attitydtjejen, alla de där männsikorna som ändå har satt sitt avtryck i en själv. Någon man har lagt ner lite tid på. Pratat med på en fest eller fyra, beklagat sig över tågen med, jobbat tillsammans med. Vilka är alla människor i min vardag? Vad gör dom när ingen ser? Vad tänker dom när de ser mig? Vad har de för tidigare erfarenheter? När får de ångest? När var de senast omhållna av någon? Vilka signaler sänder min blick dem beroende på deras referenser?
Vilka kommer jag möta?

Jag vet varken in eller ut. Jag jobbar alldeles för mycket, dagarna går förlångsamt och kvällarna för fort. Jag önskar att jag förstod allt lite bättre.
Måste skaffa mig en chapeau claque och göra om. De är vansinnigt dyra och finns typ aldrig att köpa på myrorna :/

Veckan har hittills varit bra. Jag hoppas det håller i sig.
På fredag ska jag äntligen få resten ur världen. Hoppas den blir godkänd.
Imorrn blir det middag med R och på lördag ska jag till R o T och träffa mamman som jag inte kan prata med. Nervös.

From lördag ska jag jobba sex dagar. Sen är jag ledig nästa fredag. Sen jobbar jag sista helgen på tre veckor. de helgerna är uppbokade. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte med lönen. Väl medveten om att jag bara får en halv lön har jag bokat in mig på alla möjliga kostsamma event. Osmidigt. Så vill jag ju så gärna ha kläderna från Nubia. Jag har tittat på klänningarna i ett halvår nu. Tänk om de tar slut? Jackor behöver man alltid. Å min hatt. Hatten jag tänker göra skulle passa så bra till jackan. Suck. Vad är väl en bal på slottet.

Jag är så trött på människor som inte bryr sig, som är en halv cm djupa och som bara plastar runt i sina fejkade liv. De är antingen så pretto att man inte står ut med dem. De kan bara prata om de riktigt Stora sakerna, som politiken, senaste FN-kommentaren eller lämna sina egna utlåtanden om varför rapporteringen om förre polischefens rättegång sker på ett felaktigt sätt.
Eller så är de dryga, lite småtaskiga, ser alltid till att hålla ett avstånd. Vågar inte prata om något som faktiskt rör dem. Gör de trots allt det sker det på en väldigt allmän eller sarkastisk nivå. Det blir angrep och mothugg. Det finns inget som är på riktigt eller värt att tänka på.
Jag är så dålig på att spela spel, så ointresserad av de människor som gör det. Jag vill bara vara jag, tillåtas ara mig själv och accepteras för den jag är.

Jag förstår inte reglerna och jag kan inte sätta mig in i gången. Varken reell eller formell kompetens kan uppnås.

Det började så bra. Mycket trevligt sällskap och lunch och cykeltur genom haga till frösunda (utan sällskap). sen gick det åt helvete. Nu sitter jag här hemma med en enorm klump. Svettas, stångas, våndas. Ångesten gjorde att jag knappt kunde cykla, fick inget syre ut till musklerna, kunde inte andas och såg inget. Ville inte vara där. Vill inte vara här. Staden är inte min och det är tyst.

Som i ett vakuum.

Så tyst som det aldrig tidigare varit.