jag rekommenderar nästa inlägg
Det var en tid när det bara fanns börjor. Popcorn, te och bruna vader. Mentala fönster stod öppna och vinden fläktade runt allt på ett behagligt sätt. Cykeln och jag var en oskiljbar enhet, vännerna förgyllde de soliga dagarna och hemmet var en plats fyllt av glädje, hopp och underbara planer.
Nu är telefonen tyst, mörkret kvävande och axlarna kryper upp till öronen bara av åtanken på att gå ut. I kylen ligger en tomat som gått tillbaka till att vara grön, i min hud pågår ett kärnvapenkrig och bredvid mig finns det där tomrummet. Musiken luktar damm och tystnaden smakar uppgivenhet. Väntan är mitt sällskap och jag undrar om de där avklädda dagarna kantade med glass och cykelvinande utflykter tillsammans med fina vänner kommer tillbaka någongång. Vi kan inte få tillbaka det vi har haft....
Nu är telefonen tyst, mörkret kvävande och axlarna kryper upp till öronen bara av åtanken på att gå ut. I kylen ligger en tomat som gått tillbaka till att vara grön, i min hud pågår ett kärnvapenkrig och bredvid mig finns det där tomrummet. Musiken luktar damm och tystnaden smakar uppgivenhet. Väntan är mitt sällskap och jag undrar om de där avklädda dagarna kantade med glass och cykelvinande utflykter tillsammans med fina vänner kommer tillbaka någongång. Vi kan inte få tillbaka det vi har haft....
Kommentarer
Postat av: v
...men vi kan se fram emot det som kommer.
Kram
Postat av: P
Livet är som en skogsstig som slingrar sig genom skuggiga, mörkare områden, ut i soliga gläntor och stora ängar, upp och ner för backar för att allt som ofta bara vara en rak sträcka utan häftiga handelser.
Trackback
