bubbelbit

Det finns många som säger så. Eller som skriver det om sina vänner. Jag undrar vad de menar då. Pratar de om allt verkligen? Jag och min vän Lina pratade häromdagen om massa saker -men inte om allt-, bl a ganska mycket om bajs. Det är inget jag pratar med många om, med henne är det inga problem. När jag träffade Viktoria för ett tag sedan kunde vi prata obehindrat om väldigt mycket, som jag inte skulle prata med så många andra om, men vi pratade inte heller om allt. Sofie och jag har i korta och långa perioder levt på varandra. Hon vet tusenmiljoner saker om mig. Saker som inte behöver nämnas eller pratas om, men vi vet inte precis allt.  
Så, det finns saker som jag inte pratar om. Saker som är fullständigt irrelevanta berättar jag inte. Sådant som det inte ligger något värde i att berätta tar jag inte upp.
Jag pratar inte om saker som jag håller för privat. Det finns saker som är så förbjudna för mig själv att prata om att jag inte ens tänker på det.
Igårkväll när jag funderade på mitt liv, eller lite innan det, när jag funderade på en annan sak råkade jag snudda vid en sån där grej som jag inte ens tänker på. Det fick mig att överösas med tvivel och faktiskt dra täcket över huvudet. Det är en märklig sak att göra. Jag vill gömma mig för mig själv, eller mina egna tankar, men de tar jag ju med mig in under täcket. Ibland när jag tänker på saker som jag egentligen inte vill tänka på, eller som är semihemliga för mig, dvs sånt som jag kan tänka på litegrann i korta stunder, blir jag paranoid och tror att folk kan se på mig vad jag tänker. Eller att det är någon som avlyssnar mina tankar. Det är en ganska obehaglig känsla. Tack och lov är det inte så.
Ännu.

Jag pratar om mycket med några. Jag pratar på olika sätt med många. Jag är bekväm med de jag släpper närmast. Jag delar ut mig lite till olika människor. Men jag måste ju behålla något för mig själv, annars tappas jag väl bort?