bubbelbit

Jag gillar inte när människor ljuger för mig. Det får mig att inte bara bli irriterad, det får mig också att tänka på vad jag sänder för signaler. Är jag så trångsynt/omöjlig/ondskefull att man inte kan leverera en obekväm sanning till mig. Nu måste jag poängtera att det har inte har något att göra med den personen som jag fikade med idag :)
Jag har en känsla av att någon ljuger ganska kontinuerligt för mig. Jag vet inte varför, det kan jag endast spekulera i, däremot vet jag hur det känns för mig. Jag får aldrig en chans att bemöta sanningen. Jag får aldrig reda på vad den här människan egentlgen tänker och menar. Vad den känner och tycker är för mig en gåta och det gör mig illa att inte ens få en chans att visa vad jag går för. Det är inte bara så att den här personen hittar på saker, den hittar på undanflykter. Om man hittar på undanflykter betyder det i min värld två saker. A: att personen har något att dölja, något den själv tycker är värt att dölja. B: Att personen inte litar på att den andra parten kan med sanningen och därför bör skyddas ifrån den.
B är egentligen helt befängd, men jag inser nog det till fullo först nu. Det man gör när man utsätter någon för B är att omyndigförklara den. Jag vill inte bli omyndigförklarad. Faktum är att jag troligen skulle jag må ganska bra av att få höra den där javla sanningen vad den än innebär.
Alltså gör du illa mig på två sätt, dels bara genom själva lögnen, att du tror att jag är så blåögd, naiv och lättlurad att jag går på den. Men också genom att du inte litar på min förmåga att hantera din sanning.
Jag blir så trött på mänskligheten.

Jag har iaf gjort allt jag kan. Och lagat middag idag igen.