bubbelbit

Den här eftermiddagen var en mycket bra eftermiddag. Inte förrän i hejdåkramen började jag tänka på mig själv igen. Det där odefinierbara, abstrakta som är som ett ständigt moln i mitt synfälts utkanter hörde av sig och jag sögs ju dit som en nattsjäril till en lampa i mörkret. Jag funderade på hur det skulle kännas. Det där som verkar så lockande men som jag av erfarenhet vet är så jobbigt. Jag vet att det inte blir som jag vill, och jag vet att det beror till en förvånande stor del på mig själv. Jag måste komma i ordning med allt innan det blir lämpligt att ta in något nytt. Något tryggt och något riktigt.

Nu vill jag poängtera att jag inte sitter här och är lite emo och tycker lite synd om mig. det gör jag inte. Jag tycker just nu inte ett dugg synd om mig. Men jag tycker det är jobbigt att inte ha någon som orkar. Som orkar bara för mig. Någon som jag kan orka för. Orka och vilja. Jag lider inte av så mycket självälskelighet att jag kan boosta mig själv i all oändlighet.

Nåväl. Min underbara säng, med fyra kuddar och brutalt snygga lakan väntar, mitt te är superbt och det enda måste jag har innan jag knoppar är att putsa skorna.