bubbelbit

Med jämna mellanrum kan jag inte låta bli att stanna upp och fundera på vad jag håller på med. Jag är snart 26 år, bor i en pytteliten lägenhet och förundras över andras vuxenhet. Hur vuxen kan man bli? Finns det någon kulmen man når? När ska jag inse att mina vänner har riktiga, fullt utrustade kök, sover i dubbelsängar med sina kära, funderar på barn och har en normal årsinkomst. De planerar semestrar på sina ihoptjänade semesterveckor, lånar stugor och tar ansvar för sina liv. JAg tror fortfarande att vuxentiden kommer någonstans långt bort i framtiden. Barn känns som oändligheter bort och jag tror mig kunna leva ett helt liv innan det är dags att skaffa mig en partner. Jag längtar efter lov och bekymmersfria, soliga höstdagar. Verkligheten tycks emellertid hina ifatt mig. Jag är klar med min utbildning om mindre än ett halvår. Något måste jag leva på sedan också. Tanken på ett heltidsjobb ger mig ångest och det faktum att inget fångar upp mig när jag inte har något att betala hyran eller tandläkaren med gör mig klart obekväm. Varför är jag inte alls tillfreds med insikten om att jag är mitt eget liv, måste planera för allt jag vill göra och inte kan leva bara för dagen. Jag är inte alls vän med tanken på att jag, om jag vill ha några barn innan jag kommer in i nån jävla kritisk ålder, måste hitta en vettig livspartner. En som jag är nöjd med. Det känns ju som ett hopplöst uppdrag. OM jag ska bli ihop med någon ska den -håll i hatten gott folk, nu kommer en idalpartnerlista-:
Acceptera mig för den jag är
Orka ställa upp även efter pissiga dagar på jobbet
Bli kär när den vaknar bredvid mig om mornarna
Ha energi för de små sakerna i vardagen
Vara vänligt inställd till mina vänner och min familj
Vara intelligent
Ha framtidsplaner och drivkraft att genomföra åtminstone delar av dem
Få mig att känna mig värdefull och älskad.

Jag vet inte, jag letar ifs inte efter detta men jag tvivlar fan på att det finns därute.