bubbelbit

först måste jag bara avreagera mig. Idag fick jag hem en grej så nu har jag två saker hemma som är till skolan. Jag ska föda upp två ärter, med bara en faktor som är olika och sen se vad skillnaden blir. Den andra saken är att jag ska separera sand och salt, nu är det blandat. Så sa jag att jag inte hade någon aning om hur jag skulle separera de båda, men att det troligen skulle gå bättre än att driva upp den där sabla ärtan. Men, när jag har sagt det säger kvinnan bredvid mig lite sådär käckt "Å nämen det kommer nog gå bra". Saken är att hon aldrig tidigare pratat med mig. Hon har INGEN ANING ÖVERHUVUDTAGET om mina odlarskills och ska därför inte uttala sig. Jag blir så förbannad, varför skulle hon komma och förstöra allt? Nu måste jag ju ta kål på de där jävla ärterna för att hon ska få se att JAG vet vad jag pratar om när jag uttalar mig om MINA odlarskills.

Sen kom jag på en annan grej också. Hela min skoltid fick jag alltid höra att jag kunde mer, att jag inte ansträngde mig bara och sånt. Jag hatade det. Det sänkte ju hela mig, för visst, jag kanske hade förmåga att prestera bättre, men på grund av en rad olika faktorer kunde jag det ändå inte. Så jag skyller min påstådda lättja på skolan. Det är deras fel att jag inte blev bättre. Jag har om och om genom åren lovat mig själv att aldrig någonsin säga på ett kvartsamtal att ungen som sitter där kan mer, skulle kunna göra bättre ifrån sig osv. Det är itne ett dugg relevant. "Det här hade du kunnat göra mycket bättre ditt värdelösa lilla kryp" säger det till eleven. Det är väl bättre att säga "så här är det just nu" och sen "vad tycker du (eleven) att du vill utveckla/jobba med/kämpa för?" och sen hjälpa eleven med det, inte bara fortsätta tala om att hon egentligen kan mer.

Ahrgh! Lärare och deras misstag. De är inte ok.