bubbelbit

Jag har inom loppet av kort tid blivit utsatt för två besvikelser. den första insåg jag inte gjorde mig besviken förrän senare. Typ häromdagen. Det slog mig då att jag inte alls tyckte att det som hade gjorts var ok. Det gjordes kanske inte ens något, det mer ogjordes något. det gjorde mig lite ledsen, men jag vet inte riktigt varför. Jag förstår inte varför. Jag tror inte att det ogjordes för att personen ville vara elak eller få mig att må dåligt. Eller. Det vet jag.
Den andra besvikelsen var mer av det där slaget när det bara inte vill sig. När personers liv och intressen krockar. När tiden är för kort, viljorna för många och måstena ännu fler.
Lyckorna bestod av ett möte med en person jag inte träffat på riktigt på länge. Den andra lyckan består i



Du visste, du lät mig prata på. Själv visste du mer. Bättre. Du sa aldrig något, av hänsyn. Nu känner jag mig dum. Skäms över mitt beteende, undrar vad du tänkte när du hörde allt jag sa. Du måste tyckt att jag var naiv. Varför sa du inget då? Varför berättade du inte det du visste? Jag känner mig lurad. Jag tycker så himla mycket om dig, då och nu. Jag vet att jag inte hade någon rätt att kräva att du skulle berätta. Du har inga sådana förpliktelser. Allt du säger är bonus. Men det gör ändå lite ont i mig.